I vissa länder säger man att den som inte tar för sig av statens egendom är en idiot. I Sverige har vi i stället lärt oss att arbeta, göra rätt för oss och inte ligga andra till last. När regeringen nu vill införa språk- och samhällskunskapstester uppstår en större fråga: Hur prövar man förståelsen för det samhällskontrakt som har gjort Sverige till ett högtillitssamhälle?

Regeringen vill stärka det svenska medborgarskapet genom språk- och samhällskunskapstester. Det är nog bra. Att förstå landet man bor i och behärska språket som talas är naturligtvis viktigt. Först och främst för att språket är förutsättningen för kommunikation människor emellan men inte minst för att det rymmer vår kultur och samhällsidé. Bristande språkkunskaper kan få förödande konsekvenser på en arbetsplats, exempelvis inom vården eller byggsektorn om man missar nyanser i ordergivningen. Men låt oss gå ett snäpp djupare än den rent tekniska inlärningen och avkodningen av ett samhälle och ett språk.

Hur avancerad engelska jag än läser upplever jag mig alltid som en annan person än jag annars är när jag umgås med människor som har engelska som modersmål. Jag förlorar snabbheten eftersom jag måste tänka efter och söka orden som jag visserligen ofta kan, men som jag verbalt använder så sällan att jag måste leta i minnet efter dem. Jag går miste om finliret, som vissa skämt som inte sällan blir roliga först om man på djupet förstår den kulturella kontext de uttrycks i.