Artur Lundkvist (1906–1991) var ett litterärt yrväder, och då talar vi inte enbart om mängden böcker, artiklar och översättningar som han åstadkom under sitt långa liv, utan om intensiteten i tilltalet och frenesin i orden överlag. Han brann för litteratur och publicerade åtminstone åttio titlar i alla möjliga genrer, en del av dem med olika genrer inom samma pärmar eller med innehåll som rörde sig i gränsområdet mellan olika genrer. Lyrik, noveller, romaner, historiska romaner, essäsamlingar, minnes och reseskildringar, i verkliga eller av honom uppfunna och fabulerade verkligheter – Lundkvist var en fantasins författare, en gränsöverskridare, alternativt en mycket rastlös själ som aldrig kom till ro annat än i rörelsen mellan det ena och det andra. Ett barn av sin tid, en tid av uppbrott, förändring, expansion, och en tid för upplösning av normer, moral och tradition. Han drömde tidigt om att skriva böcker som saknade gränser, ”där man ingenting berättar, bara öser ur sin själ”, och menade att litteraturen behövde frigöra sig från ”genrernas tyranni”. Hans frihetslängtan stannade inte vid böckernas värld – han kallade sig ”en fri socialist” och med andra svenska ”fria socialister” for han till Sovjetunionen för att se och lära. Han väljs in i Svenska Akademien 1968, och kommer att bidra till att många stora författare får Nobelpriset, inte minst författare från den spanskspråkiga världen, vars litteratur utgjorde ett av hans specialintressen.
   Artur Lundkvist kom ur den djupaste svenska myllan. Han föddes i Hagstad utanför Oderljunga i nordvästra Skåne, och i det parti som här utvalts ur novellen ”Bondedrama” ser man att han till fullo behärskar miljön. Psykologin är knivskarp, och berättandet är friskt; det kärva, enkla och samtidigt liksom hämmade och buttra bondefolket tecknas med eleganta penseldrag, där möjligen även en viss antipati gentemot det arma folket kan anas, men det är en antipati som lindras av hans humor, en visserligen mörk sådan. Han beskriver knappast sina karaktärer i kraft av ett medlidande, utan snarare utifrån en defaitistisk ödesbestämdhet; livet som något lika tragiskt som komiskt. Berättarglädjen får fungera som en räddningsplanka undan allt det hemska. Lundkvist är på en och samma gång mycket svensk och osvensk: svensk i sin kärvhet, och osvensk i sin nästan ohämmade fantasirikedom – stundvis är han mer magisk i sin realism än självaste Nobelpristagaren Gabriel García Márquez. Jag rekommenderar att läsa novellen i sin helhet (som inte får plats här); humorn och brutaliteten stegras skoningslöst fram till det förskräckliga slutet.

Ur ”Bondedrama”

Även detta är människor som jag sett, händelser som utspelats i min närhet.
   Alexander kommer först i denna bytragedi: en tung, trög karl som satt säkert på sin gård. Han höll fast i det han hade, utan att jäkta eller fördärva sig med arbete. Han var ändå alltid i gång, med modern och systern tätt i hälarna: ett segt arbete som inte brådskade eftersom det inte tog slut i detta livet. Men årstiderna drev på, tiden gick alltid för fort; modern och systern påminde ständigt om att nu var det inte bara tid utan höll redan på att bli för sent för det ena och det andra: som om de själva varit vår och höst, torkväder och regn. Alexander tänkte nog gifta sig så småningom, men det hastade inte, han hade ju kvinnor i huset. Han satt säkrare, tryggare för varje år, inte bara med skuldfri jord under sig, utan också med pengar bakom ryggen. Det tunga, tröga var för honom karlaktig styrka och värdighet; han hade aldrig fikat efter att verka ung, hade tidigt trätt i faderns ställe: en husbonde, en gårdsägare.
   Modern och systern hade hjälpt honom med sin trumpna beundran, sin gnatiga undergivenhet att inta denna plats. De var båda mulna och grå, förblåsta, utan ett stänk av solsken. Det högsta de kom upp till var ett slags vänlig surhet. Modern blev med åren allt torrare och lättare och rörligare: det prasslade kring henne som av halm, benen var smala pinnar i de korviga strumporna, träskorna passade henne bäst när de var halvfyllda med jord. Hon sov bara några timmar mitt på natten, liksom i hemlighet; hon höll sig själv och allt annat ständigt i gång: en vakans ande, ett arbetets samvete, ett årstidens öga.
   Systern var mer lik brodern, tung även hon, andfådd, med stolpiga ben och sura uppstötningar från magen. När hon talade med någon brukade hon plötsligt rapa till och sedan rodna häftigt; det gjorde henne bitter och ensam i livet. Hon klagade alltid över att det fanns så mycket att göra, men också över att de aldrig fick gjort tillräckligt mycket; hennes gnatiga klagan gav sålunda uttryck både åt broderns tröghet och moderns iver. Och liksom i vanmäktig känsla av att ingenting tjäna till hade hennes kvinnliga former börjat utplånas i en allmänt jäsande degighet.
   Ett år fick modern svindel och kunde inte hålla sig på benen; hon hade blivit alltför lätt och urblåst, hade ingen styrka och balans mer. Hon låg där som en förtorkad, förvriden trädgren i sängen och allt gick runt i hennes huvud, vår och höst, sol och regn, skörd och svinskötsel, hela hennes liv. De magra händerna rörde sig ovanpå täcket som om de stickat strumpor, lagat mat eller bundit säd i tomma luften, natt och dag. Ögonen brann och flackade hjälplöst, rasande: rasande ännu i glömska av anledningen till raseriet. Ingen hörde på henne, allt flög och yrde bort som agnar i blåst. Hon åt ingenting, gav ingenting ifrån sig. Hon tänjdes ut som en grå tråd och brast. Det blev nästan ingenting att lägga i kistan: några benpinnar med tunna skinnfnurror kring, lite hoptovat hår som liknade grålav.
   Berövad modern sjönk nu systern ner i sig själv som i ett träsk. Hon surnade till allt värre, det jäste och bubblade i henne. Hon var inte mycket till arbete längre, hon bara gnatade och gnällde: ägde ingenting, orkade ingenting, dugde till ingenting, visste inte vad det skulle bli av henne. Den drivande kraften, den vakna handen var borta; allt gick sämre på gården, årstiderna tornade upp sig på ett hotfull sätt framför det efterblivna arbetet. Systern fick flytta till en stuga för att jäsa sin sura deg i fred medan hon åldrades. Alexander tog det äventyrliga steget och skaffade sig en hushållerska.