Friedrich Nietzsche (1844–1900) är som en ekvation som inte går ihop, vilket gör det knepigt att säga något mer sammanhängande om honom. Man kan fokusera på den nedmonterande aspekten i hans tänkande – en sanningssträvan som kritiserar allt och alla och som både är begriplig och inte, det sistnämnda för att även sanningsbegreppet är satt inom citationstecken. Man kan välja att fokusera på hans nihilism eller perspektivism, men då får man blunda för vad som åtminstone för mig är uppenbart: Nietzsche är moralist. Han tror på värden, något som är svårt att göra utan en idé om sanning. Man hamnar i den klassiska frågeställningen som formulerades redan hos de tidiga grekerna. Är alltet i rörelse, och i ständig förändring, eller förblir alltet ett och detsamma? Herakleitos kontra Parmenides och så vidare. Nietzsche är statisk och rörlig på en och samma gång – tankarna far fram med anspråk om att säga något ovillkorligt, samtidigt som de utstrålar något högst tillfälligt; de är utfall mer än fastslagna idéer, som en tankens spjutkast, till synes i strid mot allt i sin omgivning. Lögner, villfarelser, illusioner – individuella, psykologiska, likaväl som sociologiska, strukturella, religiösa och politiska – är under ständig attack – men utifrån vad? Att underkänna, att nedmontera, låter sig endast göras utifrån någonting mer stabilt – en sanning – och frånvaron av en sådan gör att en skepsis mot de lika bestämda som explosiva tankarna är högst befogad. Men man läser honom ändå, och i synnerhet då man är ung, vilsen och sökande; i kraft inte minst av hans energi, ett intellektuellt fyrverkeri, oemotståndligt att följa med sin blick, där man står under en bottenlös och mörk himmel. Nietzsche närmar sig det outsägliga som vore det ett öde.
   Hans personliga liv tycks spegla hans tankevärld – eller är det kanske snarare tvärtom? Sjuklighet, rotlöshet, ensamhet – Nietzsche är på väg, men det tycks saknas någon väg för honom. Han friar, får nobben. Han blir professor, men passar inte in i den akademiska världen. Han skriver bok efter bok, som knappt någon läser. Han ger ut dem själv, och mot slutet alltmer frenetiskt; fem titlar bara under året 1888. Sedan imploderar han. Medvetandet bryter ihop, han blir ett mentalt kolli, omhändertagen av modern och sedan systern under de elva år han har kvar att leva. Avsikten att åstadkomma en ”förvandling av alla värden”, den svidande kritiken mot varje rådande tankebyggnad, slutar i ett sammanbrott. Nietzsche, som pläderade för en kategorisk livsbejakelse, dör av livet.

Ur ”Den glada vetenskapen”

Den vansinnige. – Har ni hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på den blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: ”Jag söker Gud! Jag söker Gud!” – Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? Emigrerat? – så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. ”Vart Gud har tagit vägen?” ropade han, ”det ska jag säger er! Vi har dödat honom – ni och jag! Vi alla är hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi inte oss bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? – även gudar ruttnar! Gud ruttnar! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är allt för stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!” – Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. ”Jag kommer för tidigt”, sade han så, ”min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring – den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningar behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor – och ändå har de själva begått den! – Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: ”Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för gud och minnesvårdar över honom?”