Vi behöver införa preventiva hälsocenter (PHC). Det skulle vara ett viktigt steg i att avlasta sjukvården, både direkt och indirekt. Genom att genomföra hälsokontroller och rådgivning på vetenskaplig grund kan PHC bidra till att drastiskt minska kostnaderna för sjukvården, menar tidigare ordföranden för Riksförbundet hälsofrämjandet Pehr-Johan Fager.
Att sjukvårdskostnaderna stadigt ökar är ingen hemlighet. Värst i världen är USA, där de utgör 17,3 procent av BNP 2023, men beräknas nå 19,7 procent 2032. I Sverige var siffran 11,2 procent 2023, vilket innebär cirka 716 miljarder kronor. Det är en ökning med nära 300 miljarder på tio år; siffran för 2012 var cirka 356 miljarder.
I Västerås bygger man en ny del av sjukhuset som ska ge 180 ytterligare vårdplatser. Byggstart var 2022 och inflyttning ska ske 2029 – till en totalkostnad på 6,8 miljarder, det vill säga nära 38 miljoner per säng.
Att sjukvården är en framtidsbransch för allehanda företag presenterades redan 2007 i en rapport från Almega: ”Sjukvården – en framtidsbransch.” Den togs fram i samarbete med Nutek (nuvarande Tillväxtverket) och syftade till att analysera vård och omsorgssektorns konkurrenskraft och framtida utvecklingsmöjligheter. I rapporten redovisades en kostnad för sjukvården på 220 miljarder kronor för 2005. Nu har den alltså tredubblats. Under samma period har befolkningen bara ökat med cirka 17 procent och penningvärdet i KPI med 45 procent. Sjukvården är som en omättbar gökunge som tränger ut allt annat.
Utvecklingen har pågått länge. Redan på 1940-talet försökte hälsoförkunnaren Are Waerland uppmärksamma detta och göra något åt det. I biografin om Are Waerland, som gavs ut 2021, berättas det om den annonskampanj han startade i Dagens Nyheter den 25 mars 1945 med en helsida rubricerad ”Mannen som vill vinna en miljard”, och som följdes av tre till, den 1, 8 och 22 april, men då med trekvartssidor. Annonserna var sponsrade av några av de hundratusentals följare han hade i Sverige som blivit ”waerlandister”.
I annonstexten framgick att genom att följa Waerlands livsföringsidéer skulle samhället kunna spara minst en miljard av de två som sjukligheten då kostade – med andra ord halvera sjukvårdskostnaden. I dagens penningvärde är två miljarder cirka 42 miljarder. Räknar man per capita är dagens sjukvårdskostnader mer än tio gånger högre – men vi har då inte blivit så mycket friskare.
Men vi har ju blivit äldre, och det är säkert sjukvårdens förtjänst. Ja, mellan 1945 och 2024 har medellivslängden ökat från cirka 70 år till cirka 84 år. En viss del av det beror på lägre barnadödlighet, vilken har minskat från 2,5 procent till 0,2 procent. Det är något som givetvis kan ses som ett stort framsteg för sjukvården genom allt från vaccinering och antibiotika till utbyggd mödravård, förlossningsvård och neonatalvård.
Sjukvården bör endast ägna sig åt diagnostik av sjukdomar och akuta skador, och att försöka bota dem.
Men trots vår sjukvård dör tre gånger flera i dag av diabetes, dubbelt så många av cancer och 50 procent fler av hjärt-kärlsjukdomar jämfört med 1945. Befolkningen har visserligen också nära fördubblats.
Sjukvården har blivit en buffert mot den sämre livsföring som annars skulle sänka medellivslängden. En genomsnittlig 70-åring i Sverige använder ungefär fem till sju olika läkemedel. Är man 80 år ligger siffran på sex till åtta, enligt statistik från Socialstyrelsen och läkemedelsregistret.
Men det som gör att vi blir sjuka och dör tidigare än vi annars skulle göra är till största delen vår livsföring. Det är allt från vad vi äter till brist på fysisk aktivitet och sömn, i kombination med en allt mer stressad tillvaro. Sammantaget leder det till övervikt, nedsatt immunsystem och neuropsykiatriska sjukdomar, och långsiktigt till sjukdomar som bland andra diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdom, depression, osteoporos, högt blodtryck, rubbningar i fettmetabolismen och Alzheimers. Det är forskningen tydlig med, men ingen verkar vilja vill ta det på allvar – vi har ju läkemedel för att bli av med symtomen och hålla oss vid liv längre.
Men hur mycket satsar egentligen samhället på friskvård? År 2008 höjdes det statliga anslaget till Statens folkhälsoinstitut från 200 miljoner kronor till 230 miljoner, och låg kvar på den nivån tills institutet slogs ihop med Smittskyddsinstitutet och blev Folkhälsomyndigheten (Fohm) 2014, som då fick totalt 600 miljoner kronor att röra sig med. Det var sju miljoner mindre än om man slog ihop anslagen som de båda myndigheterna hade 2013. Anslagen har dock ökats till drygt det dubbla i dag, mycket beroende på covidpandemin.
Som ordförande i Riksförbundet hälsofrämjandet var jag 2011 med på ett möte med Folkhälsomyndigheten för att diskutera projektet ”Ett friskare Sverige”, som var en nationell uppmärksamhetsvecka kring matvanor och fysisk aktivitet. Totalt satsades 20 miljoner kronor, men bara drygt en miljon skulle gå till att stödja de ideella föreningar som var engagerade i hälsofrågor, och som med sina aktiviteter skulle vara motorn under veckan. Majoriteten av pengarna gick alltså till administration. Ingen liknande kampanj har genomförts sedan dess.
Vi har ett strukturellt fel i Sverige (och i de flesta andra länder), vilket jag påtalat ett flertal gånger med start redan 1996 i Dagens Medicin, i en artikel med titeln ”Koppla bort hälsovården från sjukvården”. Därefter också i Dagens Medicin 2007, med artikeln ”Kampen mellan frisk- och sjukvård”, och i mars 2024 i en debattartikel i VLT, med rubriken ”Är sjukvården en helig ko?”. Senast hade jag ett inlägg i SvD i januari där jag kommenterade en krönika av Hanne Kjöller, som tog upp diskussionen kring hur sjukvården ska hantera de livsstilsråd som Socialstyrelsen nyligen har kommit med.
Men det är inte sjukvården som ska ge livsstilsråd. Den läkarutbildning vi har haft det senaste seklet går ut på att diagnostisera sjukdomar och ta bort deras symtom med olika procedurer och läkemedel; detta efter att den 346 sidor långa Flexnerrapporten publicerats 1910, beställd av Carnegie Foundation och finansierad av John D Rockefeller. Den förändrade synen på hur medicinsk utbildning skulle bedrivas i USA och Kanada, och stigmatiserade närings och holistiska behandlingsmetoder som ovetenskapliga – något som sedan spreds till Europa.
Problemet vi ser i dag är alltså ett arv från över hundra år tillbaka.
Ett drygt år efter Almegas rapport 2007 fick jag i alla händelser uppdraget att göra en rapport för Nutek med rubriken ”Friskvårdsbranschen och effekter på hälsa och ekonomi”. Den visade via en genomgång av vetenskapliga studier och allmän information från myndigheter och företag att man skulle kunna minska samhällets sjukkostnader med över 25 miljarder kronor per år. Detta bara genom att befolkningen skulle öka intaget av några specifika kosttillskott, såsom probiotika, omega-3-fettsyror och isoflavoner (finns i sojaprodukter), i kombination med ökad fysisk aktivitet.
Vad vi skulle behöva göra för att få till en verklig förändring är att införa preventiva hälsocenter (PHC). Det skulle vara ett viktigt steg i att avlasta sjukvården både direkt och indirekt. De kan genomföra hälsokontroller och rådgivning på vetenskaplig grund, och på så vis bidra till att drastiskt minska kostnaderna för sjukvården.
Samhället måste också ge sina invånare förutsättningar och, eftersom vi lever i en marknadsekonomi, ekonomiska incitament för ett långt och friskt liv. Fler ska orka jobba till pensionen – och många till och med betydligt längre – och därefter kunna få många extra hälsosamma år.
Genom att införa skatteavdrag för friskvårdsaktiviteter och besök på PHC kan dessa ekonomiska incitament skapas för att lättare få människor att börja implementera mer hälsosamma levnadsvanor. Det skulle minska antalet medborgare med kroniska sjukdomar, minska stressen och öka det mentala välmåendet. Livsstilsförändringar stärker också immunsystemet, vilket ger färre förkylningar, mindre risk för svår sjukdom och död av virus och bakterier, samt minskad inflammation i kroppen.
Friskvård är en lönsam affär för många – inte bara för dem som är engagerade i den som bransch, utan främst för samhället i stort och för människorna som mår bättre. De som förlorar är läkemedelsindustrin och den livsmedelsindustri som erbjuder billiga och beroendeframkallande ultraprocessade livsmedel.
Sjukvården bör endast ägna sig åt diagnostik av sjukdomar och akuta skador, och att försöka bota dem. Men för detta krävs det paradigmskifte som Are Waerland försökte genomföra på 1940-talet, utan att lyckas.
Pehr-Johan Fager
Oberoende hälsodebattör
