I den sekulära västvärlden anses synd vara ett antikverat begrepp. Ett genomsnittligt resonemang om saken lyder ungefär: Synd är något som handlar om Gud och människa, och det får de gudstroende ha för sig själva. Likväl använder vi begreppet i vardagen, både gällande sådant som är trivialt och livsavgörande: ”vad synd att jag missade bussen” eller ”vad synd att de ska skilja sig”. Det vardagliga syndbegreppet är naturligtvis ett annat än det teologiska, men kanske finns här avgörande beröringspunkter.

Inom teismen avser synd en förlorad kontakt med Gud, det vill säga med det ursprung vi är ämnade till. Jesus liknar synden vid en sjukdom: ”Det är inte de friska som behöver en läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” När något i vardagsspråket sägs vara en synd avser det att vi hade önskat oss något annat än utfallet. Överlappningen mellan en teologisk och vardaglig förståelse av synd kan sammanfattas på följande vis: att det vi var ämnade till eller hade som mål gick om intet.

Oavsett livsåskådning kommer vi inte ifrån att vi är riktade mot något som vi med våra handlingar kan bekräfta eller förneka. För någon som är sekulär kan arvsynd tyckas vara ett groteskt begrepp, för varför skulle någon vara ansvarig för vad förfäderna gjorde? Enligt föreställningen om arvsynd tycks det närmast vara frågan om genetik; vi anses helt enkelt vara födda med en väg som leder fel inom oss. Och även om människors etiska förmågor – liksom alla andra mänskliga kvaliteter – är olika välutvecklade är det svårt att hävda något annat än att vi alla bär på möjligheten att göra fel.