Hur kommer det sig att svenska politiker har fattat så många dåliga beslut? Trots att samma partier och ibland även samma politiker fortfarande sitter kvar, så vägrar de ta ansvar. Vi medborgare, som ska styra makten, låter det bara ske. Här kommer tre exempel på katastrofal politik – och då har jag inte tagit med nedläggningen av totalförsvaret.

Jag frågar mig ofta hur vi ska kunna påverka politiken och få politiker att ta ansvar. Nog borde det väl ha varit bättre för samhällsutvecklingen när partierna fortfarande hade många medlemmar som kunde göra sina röster hörda? Till en början var det också så, när folkrörelserna bildades, när vi gick från fattigdom till folkhem. När samhället reformerades tack vare den allmänna rösträtten, när vi stod utanför krig och pengar fanns till reformer – då formades välfärdssamhället. På 70- och 80-talet kom så de ekonomiska kriserna, och på 90-talet inleddes en ny era av marknadsekonomi. De ekonomiska kriserna framtvingade ett systemskifte; Keynes ekonomiska teorier om att låg arbetslöshet var viktigare än att inflationen skulle hållas nere ersattes av Friedmans teori om att låg inflation skulle prioriteras. Det tvingade ut Socialdemokraterna på hal is, och ideologi och politik hade alltid dubbla budskap. Den liberala marknadsekonomin kom och revolterade mot den svenska modellen. Lars Jonung, professor i nationalekonomi, skrev år 2000 att den svenska modellens hjältar, LO-arbetaren, byråkraten och ombudsmannen, hade ersatts av nya. I stället framträdde företagare och entreprenörer, riskkapitalister och uppfinnare, alla med nätverk över nationsgränserna. Frågan borde ha ställts: Kunde de gamla ideologierna hjälpa oss att förstå och möta en accelererande globalisering? Det gick inte så värst bra. Avregleringarna gick förhållandevis fort, och för den politiska eliten blev EU lösningen på det mesta. Politiken blev mer elitistisk, kapitalet flyttade utomlands och privatiseringarna och marknadsekonomin fick övertaget. Centraliseringen som alltid har varit ett medel upphöjdes nu till lösningen på alla problem gällande effektivitet, rationaliseringar och besparingar. Det var nog då som politiker oavsett färg tappade fotfästet och kontakten med verkligheten. Exemplen på politiska tabbar som följde är många; jag tänker ge er tre exempel:

Polisen: I augusti 2003 skrev polisinspektör Lennart Hansson i Karlskrona en debattartikel om att ”idiotstoppet” hade bäddad för polisbrist. Anledningen var att det endast fanns fem poliser i yttre tjänst i hela länet – och detta hade pågått i många år i Blekinge, med liknande situation i många andra län. Enligt Hansson var förklaringen ”idiotstoppet” av polisutbildningen under 90-talet, men också att närpolisreformen hade dribblats bort och att regionaliseringen, som inte gav några fler poliser på gatorna, kom i stället.