Första september 2025 är ett idrottshistoriskt datum. Från och med då kan manliga friidrottare inte längre ställa upp i damklasser.
Internationella friidrottsförbundet World Athletic kräver att samtliga kvinnliga utövare genomgår ett könstest som visar att de är biologiska kvinnor.
VM i Tokyo om två veckor blir det första stora evenemanget under den nya regeln.
Drygt 2 000 idrottare från 200 nationer ställer upp.
Könstesterna är efterlängtade och förhoppningsvis kommer andra internationella idrottsförbund att följa efter.
Kvinnor ska naturligtvis inte behöva mäta sina krafter mot män i idrotter där de grundläggande genetiska skillnaderna mellan könen har mycket stor inverkan på idrottsprestationerna.
Ridsport, segling och motorsport är exempel på idrotter där de fysiologiska skillnaderna har liten – kanske ingen – betydelse för prestationen men de är också undantag som bekräftar regeln.
I en tid då könsfrågan i flera andra sammanhang inte längre handlar om biologi utan om den egna individens uppfattning om könstillhörighet är det viktigt att idrotten håller huvudet kallt. Det är annars lätt att den dras med i en samhällsutveckling där woke-rörelsen tillåtits att ha ett så stort inflytande att fakta och vedertagna begrepp sopats undan för att ge plats för – ja, för vadå?
Ibland verkar det saknas gränser för påhittigheten för att använda ett positivt ord för att beskriva vad som lika gärna kan kallas galenskap.
Då jag förra helgen åkte till Stockholm för att på Stockholms Stadion följa 100-årsjubilerande Finnkampen blev färjeresan från Visby till Nynäshamn en påminnelse om detta. Skönt slumrande i en vilstol väcktes jag plötsligt av en jamande katt, en skällande hund och en gnäggande häst.
Ja, det ger inte bara en möjlighet utan är idrottens skyldighet att freda kvinnorna.
Men nej, det var inte riktiga djur utan flickor som klätt ut sig.
Inte småflickor som lekte på sättet som väl alla gjort någon gång i barndomen.
Utan nu handlade det om flickor i 15–17-årsåldern. De hade inte bara djurmasker för ansiktet utan även djurdräkter.
På frågan varför de jamade, skällde och gnäggade högt förklarade en av tjejerna att de inte alls lekte.
De identifierade sig som djur.
Jisses!
Fenomenet eller vad man nu ska kalla det är inte längre så ovanligt som förhoppningsvis en överväldigande majoritet av oss anser att det borde vara.
Även då det gäller könsfrågan har vi under ett antal år sett en markant förändring i samhället. Den tidigare uppdelningen i de två biologiska könen man och kvinna har fått mindre betydelse och nu handlar det i stället om vilket kön vi identifierar oss som.
Alternativen har blivit så många att det är svårt att hålla räkningen. Utan att på minsta sätt ha för avsikt att förlöjliga saken tror jag att den gränslösa fantasin leder till att alternativen av könstillhörighet kommer att öka ytterligare.
Det har alltid funnits, finns och kommer alltid att finnas personer med diagnosen könsdysfori, alltså att personen inte identifierar sig med det kön han eller hon registrerades som vid födseln.
Dessa personer ska självklart få bästa tänkbara hjälp.
Frågan är om det över huvud taget är möjligt med tanke på den explosionsartade ökning vi såg under ett antal år.
Mellan 2008 och 2018 var ökningen 1 500 procent bland 13–17-åringar vilka registrerats som flicka vid födseln.
Under samma period var ökningen 400 procent bland 18–24-åringar vilka registrerats som män vid födseln.
2018 hade närmare 6 000 svenskar en könsdysforidiagnos.
Den dramatiska ökningen under tio år förklaras ofta med bland annat minskad stigmatisering och större öppenhet, något som professor Mikael Landén avfärdar i en krönika i Läkartidningen. Landén, universitetssjukhusöverläkare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, menar att ökningen kan bero på ”en kulturbunden psykologisk smitta”.
Landén skriver:
”Om personer i tidiga tonår uppmuntras att fundera över sin könsidentitet och undervisas om att könsidentitet är en normalvariant är det inte osannolikt att dessa ungdomar riktar sitt identitetssökande mot just könsidentitet. Sådant sökande kan spridas snabbt i sociala nätverk.”
Oavsett vilka teorier vi bedömer som mest trovärdiga har trenden påverkat idrottsrörelsen starkt.
Trenden har också skapat splittring mellan idrotten och delar av det samhälle som vi brukar säga att idrotten är en spegel av.
Föga förvånande är RFSL mycket kritiskt till idrottens struktur.
I rapporten ”Trans och Idrott” visar RFSL upp en anmärkningsvärt stor kunskapsbrist, bland annat då kring varför idrotten delar upp idrotten i dam- och herrklasser.
RFSL förstår inte den uppdelningen utan skriver:
”Även om det sällan uttalas handlar idrottens könsuppdelning om att män antas ha så pass stora fysiska och prestationsmässiga fördelar att det skulle bli orättvist för kvinnor med en gemensam tävlingsklass.”
Vidare:
”En förklaring till detta är att antaganden om binära kön och manlig överlägsenhet sällan utmanas utan snarare förstärks i en så könsuppdelad verksamhet som idrott.”
Jisses igen!
RFSL hävdar alltså att idrottens struktur inte är baserad på faktiska förhållanden utan på en föreställning om hur det förhåller sig.
Hur verklighetsfrämmande den beskrivningen än är får den fäste i vissa grupper. Det leder i sin tur till att idrottsrörelsen kritiseras för att vara exkluderande och transfobisk.
RFSL skriver:
”Idrotten bör inte få frikort från den utveckling som sker i övriga samhället.”
Men det är just vad idrotten ska ha, ett frikort som ger möjlighet att stoppa män från att tävla i damidrott.
Ja, det ger inte bara en möjlighet utan är idrottens skyldighet att freda kvinnorna.
Det innebär naturligtvis inte att transpersoner, icke-binära, demigirls, pankönade eller de andra som identifierar sig med ett eller flera av de drygt 65 kön som Illustrerad Vetenskap räknar upp, ska portas från idrottsrörelsen.
Alla ska ha möjlighet att idrotta.
Föreningar och klubbar har att hantera den explosionsartade ökningen av könsidentiteter, vilket bland annat innebär att den traditionella uppdelningen av omklädningsrum mellan herrar och damer inte längre fungerar.
Enligt RFSL uttrycker många transpersoner önskemål om könsflexibla omklädningsrum. Motiveringen är att dessa skulle öka inkluderingen, integriteten och tryggheten.
Att inkluderingen skulle öka råder inget tvivel om.
Men påståendet att integriteten och tryggheten skulle öka i omklädningsrummen är fullständigt befängt.
Vad gäller kritiken mot könstesterna – ett saliv- eller blodprov som identifierar SRY-genen vilken avgör biologiskt kön – så har den främst kommit från personer och grupper utanför idrottsrörelsen. Det talas om transfobi och integritetskränkning.
Inkludering är det helt överskuggande målet för kritikerna – ändå tar de inte hänsyn till de kvinnliga idrottarnas intressen.
Könstestet görs en gång under idrottarens karriär.
Det kan jämföras med dopningskontrollerna som utövarna är skyldiga att ställa upp på då de kallas och där det inte finns någon gräns för hur ofta en idrottare kan testas under året.
Ingen ifrågasätter testerna som visar vilka som är dopade och vilka som är rena.
Lika självklart borde det vara att välkomna kontrollen som bevisar om den testade är kvinna eller man.
Friidrotten har visat vägen – tack!
