Klimatet är en polariserande maktfråga som drivs av en urban elit som har tolkningsföreträde och bestämmer vad som ska räknas som klimatproblem, vilka lösningar som ska prioriteras och vem som får bära konsekvenserna. För att genomföra miljöfarliga gröna projekt krävs en demokratisk marginalisering som legaliserar att människor körs över.

Hur gick det egentligen till när klimatfrågan hamnade i wokefacket och stämplades som vänster? Det har skapat en helt onödig konflikt eftersom klimatet påverkar oss alla, och det är knappast någon som önskar sig naturkatastrofer. Men frågan har blivit så laddad att vi har fått en för och en emotsida. Vi tror på klimathotet eller så gör vi inte det. Den polariserande klimatfrågan handlar om makt, moral, framtidstro och människosyn. Maktfrågan är särskilt viktig utifrån vilka det är som bestämmer vad som räknas som ett klimatproblem, vilka lösningar som prioriteras och inte minst vem som får bära konsekvenserna.

Aktörerna i klimatdebatten är i regel urbana, de finns inom akademin, inom media och inte minst inom den politiska eliten. Filosofen Michel Foucault skulle säga att dessa grupper är ett exempel på kunskapsmakt – de kontrollerar vad som räknas som ”förnuftigt” eller ”vetenskapligt” och inte minst kontrollerar de vad som är politiskt möjligt. Det är med andra ord en central elit som har tolkningsföreträde, och demokratiska problem uppstår när makten som fattar besluten ligger långt ifrån dem som påverkas mest. Det handlar om en strukturell orättvisa – när vissa grupper systematiskt utestängs från makt och inflytande, trots att de påverkas. Det är väldigt tydligt när det gäller klimatpolitiken och de gröna näringarna.