Den senaste partiledardebatten illustrerade det kaotiska tillstånd som svensk politik befinner sig i, och som kan beskrivas som en politisk kris med djupa, strukturella rötter.
Krisen märks inte minst inom borgerligheten, där Moderaterna har sin svagaste position inför ett val på över femtio år, och där Liberalerna på senare tid har distanserat sig från Tidöunderlaget. Centerpartiet, som numera rör sig utanför det borgerliga blocket, har nyligen förlorat sin partiledare efter bara fem månader på posten.
Det kan vara svårt att urskilja en tydlig röd tråd i denna händelseutveckling – särskilt om man avser att förklara den utifrån det teoretiska perspektiv som vanligen används för att tolka partipolitiken. Partipolitiken betraktas ofta som ett nollsummespel, där partierna – som representerar olika ideologiska positioner längs höger–vänsterskalan – konkurrerar om väljarstöd. Detta stöd avgör i sin tur den politiska maktfördelningen inom de offentliga institutionerna och anses spegla väljarkårens samlade opinion.
