Drönare blir en allt viktigare komponent i modern krigföring. Kina ligger långt framme i utvecklingen, men dess främsta rival på världsscenen, USA, mobiliserar nu också. Samtidigt är kriget i Ukraina ett testområde för drönarkrigföringen.

Kinas marknad för konsumentdrönare är enorm, och man levererar årligen miljontals drönare, enligt egna uppgifter. Det ekosystemet – med det kinesiska företaget DJI, världens största drönartillverkare, som ankare – försörjer en lågpriskedja för motorer, optik, radioapparater och flygkontroller som snabbt kan omvandlas för militärt bruk.

Detta illustrerar det kinesiska kommunistpartiets (KKP) strategi för civil-militär fusion: en statligt styrd process som omvandlar dominans på konsumentmarknaden till krigsberedskap.

Peking investerar dessutom lika mycket i teknik som används för att försvara sig mot drönare. I juli visade det statliga jätteföretaget Norinco upp en lastbilsmonterad 50-kilowattslaser, OW5-A50, som marknadsfördes som en ”svärmdödare”, under en mycket uppmärksammad ”gränskontrollövning” där även en rad obemannade system visades upp.

I september visades nya drönare upp tillsammans med anti-drönarlasrar och mikrovågsvapen under en militärparad. Sådan utrustning – såsom mikrovågssystemet Hurricane-3000 – testas dock fortfarande i fält, enligt en exklusiv rapport från Army Recognition Group, en nyhetswebbplats om försvar.

Civila framgångar kan också skvallra om militär kapacitet. I Yunnan, till exempel, transporterade en samordnad flotta av tunglyftande drönare i juli 180 ton stål och betong uppför ett berg för bygge av kraftledningsmaster på några dagar i stället för veckor – en glimt av en logistisk förmåga som skulle kunna vara mycket viktig i krigstid.

Peking vill ha storskalighet både på offensiven och defensiven.

Stephen Xia Militärutrustningsanalytiker

Vid de senaste flygshowerna har Kina också marknadsfört ett ”drönarmoderskepp”, ett stort obemannat flygplan som är utformat för att släppa ut och hämta in dussintals mindre drönare. Dess värde på slagfältet är dock fortfarande okänt.

– Budskapet är tydligt: Peking vill ha storskalighet både på offensiven och defensiven, säger Stephen Xia, en före detta ingenjör i Kinas militär som nu arbetar som analytiker för militär utrustning, till Epoch Times.

I USA finns insikten att man ligger efter, och man försöker frigöra sig från kinesiska delar samtidigt som man ökar inhemsk kapacitet. I juni utfärdade Trumpadministrationen ett dekret som syftar till att påskynda den inhemska tillverkningen av drönare och minska beroendet av utländska leverantörer. Man har också börjat utreda och begränsa import av drönare och komponenter, samt betecknat DJI som ett militärt företag.

– Politiken lägger bara grunden – det verkliga testet är att distribuera hårdvara i stor skala, säger Mark Cao, militärteknikanalytiker bosatt i USA som driver Youtube-kanalen ”Mark Space” med militärnyheter.

Försvarsdepartementets Replicator initiative, som lanserades i augusti 2023, syftade till att leverera billiga utbyggbara autonoma system, och pressade militären till att upphandla snabbare och i större volymer. Programmet prioriterar drönarsystem som kan produceras snabbt och i stor skala, vilket kräver en annan och snabbare militär upphandlingsprocess än den traditionella.

USA:s befälhavare för Asien-Stillahavsområdet, amiral Samuel Paparo, lovade i en intervju med Washington Post i fjol att förvandla Taiwansundet till ett ”obemannat helvete” om den kinesiska regimen angriper Taiwan. Syftet med en stor drönarinsats där skulle vara att vinna tid för tyngre styrkor att sättas in.

Nya, mer avancerade flygande drönare är redan på väg in i USA:s arsenal. General Atomics YFQ-42A började provflygas i augusti, medan Andurils YFQ-44A planeras flyga i mitten av oktober, meddelade flygvapnets högsta civila chef förra månaden.

Det som håller ihop allt är mjukvaran. L3 Harris Amorphous syftar till att göra det möjligt för en enda operatör att styra och omdirigera tusentals olika drönare och obemannade båtar via ett enda gränssnitt.

Om man öppnar en nedskjuten rysk drönare i Ukraina kan man konstatera hur den globala leveranskedjan ser ut.

– Det finns ett stort antal kinesiska komponenter och mikroprocessorer i ryska drönare, tillsammans med i princip allt som behövs för att montera drönare med förstapersonsvy, säger Samuel Bendett, rådgivare vid Center for Naval Analyses Russia Studies Program som fokuserar på obemannade system, till Epoch Times.

Han noterar att ryska tillverkare beställer drönardelar direkt från kinesiska fabriker och e-handelssajter. Utbudet är så ”billigt och rikligt”, enligt Bendett, att det rentav påverkar Rysslands egen utveckling av delar negativt.

I en rapport från Reuters som publicerades i juli spåras kinesiska L550E-motorer – ommärkta som ”industriella kylenheter” – till en sanktionerad rysk tillverkare av attackdrönare som används i Ukraina.

– Om Kinas fördel ligger i dess mass- och leveranskapacitet, är Ukrainas fördel snabbhet och anpassningsförmåga, kommenterar Mark Cao.

Han noterar att under det senaste året har ukrainska enheter övergått från solo-drönarattacker till AI-assisterade svärmar som koordinerar sina egna attacker under kraftig störning – fortfarande i liten skala, men utformade för att växa i omfattning.

Ukrainska havsdrönare som Magura V5 tvingade Ryssland att dra tillbaka enheter från Krim, vilket förändrade operationerna i Svarta havet under 2023. USA noterar detta när man utarbetar avskräckningskoncept för Taiwan.

Elektronisk krigföring ger hårda men viktiga lärdomar, enligt Cao.

– Störningar kan förblinda eller kapa en drönare; motåtgärden är bättre autonomi och navigering som inte är beroende av GPS, säger han och pekar på Rysslands fiberoptiska drönare med förstapersonsvy, som kringgår konventionella störningssändare.

Samuel Bendett säger att när AI-styrda drönarsvärmar verkligen gör entré på slagfältet kommer det inte att räcka med cyberförsvar – fysiska skydd som trådnät, burar, lockbeten och gammaldags kinetiska vapen kommer att behövas. Både Ryssland och Ukraina utvecklar redan lasrar för detta ändamål, säger han.

USA experimenterar också med riktade energivapen. Vid ett test i slutet av augusti visade företaget Epirus att en enda puls från dess Leonidas-system kan inaktivera en svärm på 61 drönare, vilket visar på potential för en billig typ av drönarsköld.

När det gäller kommersiella drönare, samt det ekosystem av komponenter som stöder dem, ligger Kina klart i täten, säger Cao, men påpekar att mycket av den kinesiska militärens nyaste utrustning fortfarande inte har testats i strid.

– En parad är inte ett slagfält, säger han.

USA är alltjämt ledande när det gäller avancerad självstyrning, stridstestad underrättelse, övervakning och rekognosering, attackdrönare och programvara som integrerar blandade flottor. Det man har att brottas med är att omvandla snabb innovation till industriell produktion – precis vad initiativ som Replicator, Collaborative Combat Aircraft-programmet och Blue UAS ska göra, säger Cao.

Han identifierar tre viktiga lärdomar.

För det första är antal viktigare än perfektion: öppen konstruktion, snabb logistik och kontinuerliga programuppdateringar överträffar alltid avancerade vapen som kommer för sent.

För det andra har själva signalmiljön blivit ett slagfält. Störsändare bryter styrsignalerna, vilket tvingar drönarna att förlita sig på sin inbyggda självstyrning, vilket i sin tur kräver smartare motåtgärder. Dessa motåtgärder måste vara billiga – mikrovågsimpulser, lasrar, lockbeten, till och med trådburar – så att en soldat inte avfyrar en robot som kostar en miljon dollar mot en enkel fyrarotordrönare som kostar 100 dollar, säger han.

För det tredje är leveranskedjorna ett strategiskt element. Så länge kinesiska delar dominerar förvandlas sanktioner till en katt-och-råtta-lek, enligt Cao. Det mer innovativa tillvägagångssättet är att överträffa produktionen och anpassa sig tillsammans med allierade – och det måste göras snabbt.

Kinas styrka är massmobilisering. USA:s svar måste vara mjukvara, allierad produktion och snabbhet, menar Cao. Om USA faktiskt kan få de saker man nu demonstrerar in i återkommande produktion och ut till enheterna i fält kan det uppväga Kinas fördelar och höja Pekings kostnad för krigföring. Om inte, kan himlen och vattnen runt Taiwan komma att domineras av dem som levererar snabbare, snarare än dem som bygger bättre.