GRANSKNING: Dödens sjukhus
Tianjins första centralsjukhus tycks ha transplanterat många fler organ än vad man officiellt uppger, och källan är okänd. Utredare menar att organen troligen kom från kinesiska samvetsfångar. (Illustration: Rob Counts/Epoch Times)


Har Kinesiska kommunistpartiet dödat tiotusentals samvetsfångar för deras organ? Denna fråga har Epoch Times rapporterat om sedan de första anklagelserna framkom 2006. Sedan dess har flera filmer och böcker publicerats i ämnet av oberoende utredare, och flera stater och organisationer har tagit ställning. Nu kan Epoch Times presentera en omfattande granskning av ett enda kinesiskt transplantationssjukhus, som tyder på att antalet offer för den här hanteringen kan vara långt större än tidigare bedömningar.

Kirurgen Shen Zhongyang hade fram till år 2006 utfört över 1 600 levertransplantationer från sin bas på Tianjins första centralsjukhus, rapporterade kinesiska medier stolt. ”Tianjins första”, det sjukhus vars transplantationsklinik han ledde, höll precis på att få en ny, välfinansierad byggnad av lokalregeringen. Shen hade patent på sin egen kirurgiska teknik för snabb perfusion och extraktion av lever, och officiella transplantationssajter kallade honom för Kinas ”store transplantationspionjär”.

Men bland hyllningarna i media för Shens livräddande operationer var det anmärkningsvärt tyst om källan till alla dessa organ. Shens karriär byggdes på en hög med lik – så mycket var klart och tydligt. Frågan var bara varifrån de kom.

Den officiella förklaringen – att bara organ från formellt avrättade fångar använts – kan bara vara trovärdig om antalet transplantationer ungefärligt överensstämmer med antalet avrättningar. I Tianjin skulle det handla om uppskattningsvis 40 avrättningar om året, om man ställer stadens befolkning mot en sammanvägning av uppskattningar av det totala antalet avrättningar i Kina (som är hemligt).

Men Tianjins första centralsjukhus utför enormt många transplantationer.

”Vad är det för hemlig källa som plötsligt dyker upp år 2000 och lägger grunden till den landsomfattande expansion av transplantationskapaciteten som Tianjin är ett så lysande exempel på?”

Det finns inte många officiella siffror från sjukhuset, men om man tar sig in bakom hemlighetsmakeriet så blir det tydligt att Tianjins första centralsjukhus – som är ett av landets aktivaste och mest hyllade, och i åratal har fått omfattande officiellt stöd – har transplanterat många gånger fler organ än vad man skulle kunna få från avrättade fångar. Dessutom verkar man ha transplanterat många gånger fler organ än vad man faktiskt påstår att man har gjort.

I en detaljerad studie av sjukhusets aktiviteter, baserad på offentligt tillgängliga dokument, har Epoch Times hittat tillräckliga bevis för att skapa stort tvivel kring – om inte rentav fullständigt rasera – den officiella versionen om varifrån Kinas transplantationsorgan kommer. Det handlar helt enkelt om att antalet transplantationer är alldeles för högt.

Det här är ett problem för Kina

2016-02-04-21_33_02-天津市第一中心医院改造项目.pdf-Google-Drive-580x345

Tianjins första centralsjukhus. (Fotot är från sjukhusets egen dokumentation)

Det innebär att den överväldigande majoriteten av de organ som transplanterats på Tianjins första centralsjukhus – och i förlängningen andra större sjukhus runt om landet – inte kan ha kommit från avrättade fångar. Inte heller kom de från frivilliga donationer i någon större utsträckning; det bara är helt nyligen som man har försökt etablera ett system för frivilliga organdonationer i Kina, och systemet är fortfarande i en uppbyggnadsfas.

Det här ställer ofrånkomligen en annan fråga, en fråga som de kinesiska myndigheterna har funnit särskilt besvärande men aldrig svarat på: varifrån kom de här organen? Vad är det för hemlig källa som plötsligt dyker upp år 2000 och lägger grunden till den landsomfattande expansion av transplantationskapaciteten som Tianjin är ett så lysande exempel på?

I åratal har nu människorättsutredare hävdat att fängslade utövare av den förföljda andliga metoden falungong är den troliga källan. Det enorma glappet i fallet med Tianjin, tillsammans med ett antal andra indicier, ger stöd och brännande aktualitet till dessa påståenden.

Frågan har i stort sett undvikits av högt uppsatta personer inom det internationella medicinska samfundet. Men indicierna som stödjer denna alternativa förklaring (organiserat medicinskt massmord på samvetsfångar, utfört för profit, av världens folkrikaste nation) fortsätter att växa. Och med dem växer också frustrationen bland läkare över att ingenting görs.

En kirurgkarriär tar fart

I slutet av 90-talet stod levertransplantationskirurgen Shen Zhongyangs karriär och stampade. Transplantationsindustrin i Kina var föga utvecklad, operationerna var riskfyllda (vilket innebar att få ville genomgå dem) och tillgången på organ var begränsad.

20100312120019455

Shen Zhongyang byggde upp verksamheten på transplantationscentret på Tianjins första centralsjukhus. (Foto: Kanzhongguo)

I maj 1994 genomförde han Tianjins första levertransplantation, efter att ha övertalat en 37-årig migrantarbetare med skrumplever att genomgå operationen. Vid den tiden genomfördes transplantationer utan kostnad för mottagaren, till stor del beroende på att så få av dem lyckades.

Åren gick utan några synliga framsteg, och 1998, när Shen återvände efter en tid i Japan, spenderade han motsvarande 130 000 kronor av sina egna pengar för att etablera en liten transplantationsenhet på Tianjins första centralsjukhus.

Det gick långsamt till en början: i slutet av 1998 hade hans enhet bara genomfört sju levertransplantationer. 1999 genomförde de 24.

År 2000 kom dock en vändpunkt, när en ny källa till organ plötsligt blev tillgänglig. Under årtiondet som följde drev Shen Zhongyang Kinas kanske snabbast växande transplantationsrörelse.

I Tianjin fortsatte antalet att öka: 209 levertransplantationer bara i januari 2002, och sedan sammanlagt 1 000 i slutet av 2003, enligt en artikel i Enorth Netnews, Tianjins stadslednings officiella mediespråkrör.

Tianjins första centralsjukhus framgångar är ett mikrokosmos av det kinesiska transplantationssystemet: verksamheten är ogenomskinlig; den sker mot en fond av paramilitära kopplingar; organanskaffningen förblir oförklarad och mycket snabb, vilket antyder att det finns ett veritabelt ”stall” av väntande donatorer att välja från; och de kirurgiska tekniker som används stämmer överens med organskörd från levande eller mycket nyss avlidna personer.

Utbyggnadsfasen

Det viktigaste ögonblicket i Tianjins första centralsjukhus utbyggnad, som också tycks antyda att man trodde på fortsatt mycket god tillgång på organ, kom 2003. Då investerade Tianjins kommunala hälsobyrå 166 miljoner kronor i en hel 17-våningsbyggnad, inklusive två källarvåningar, för transplantationer.

Centret fick namnet Orient Organ Transplant Center, och hade 500 sängar utspridda över 36 000 kvadratmeter. Det skulle bli ett ”övergripande transplantationscenter för lever, njure, bukspottkörtel, ben, hud, hår, stamceller, hjärta, lungor, hornhinna och strupe”, enligt Enorth Netnews.

Hela Tianjins första centralsjukhus bestod då av en akutavdelning, en öppenvårdsmottagning, och den stora transplantationsbyggnaden som höjde sig ovanför dem.

2004, medan Orient-byggnaden var under uppförande, expanderade Shens transplantationsimperium till fem andra avdelningar, spridda över Tianjin, Peking och Shandongprovinsen, för att kunna möta efterfrågan. I det officiella materialet hävdade gruppen att man genomförde flest levertransplantationer i världen, och flest njurtransplantationer i Kina.

Pekingfilialen låg i Folkets beväpnade polis allmänsjukhus, och Shen Zhongyang var chef för transplantationsavdelningen. Folkets beväpnade polis är kommunistpartiets paramilitära styrka, som uppgår till en miljon man.

Ett sjukhus med ett förflutet

Om ett enda transplantationscenter i Kina skulle väljas ut som särskilt ökänt, så torde det vara Orient. Den här inrättningen blev en seriös huvudvärk för de kinesiska myndigheterna, dess västerländska apologeter, och hela den officiella berättelsen bakom Kinas transplantationsindustri.

Ethan Gutmann, vars undersökande reportagebok ”The Slaughter” från 2014 dokumenterar vad han hävdar är ett massmord på falungongutövare för deras organ, beskriver Orients hemsida som sitt ”favoritpartytrick”.

Ethan-Gutmann-Responds-to-Allegations-from-Taiwan2-1140x525.png-480x360

Författaren Ethan Gutmann håller upp sin bok ”The Slaughter”, som är ett mycket omfattande och grundligt reportage om anklagelserna om att Kina dödar samvetsfångar och tar deras organ. (Foto: Med tillåtelse av Ethan Gutmann)

– Jag brukade hålla föredrag för universitetsklasser och be alla som tvivlade på mig att gå in på sajten med sina egna smartphones, sade han i en intervju med Epoch Times, strax efter att sajten som gjorde reklam för sjukhusets tjänster togs ner i juni 2014.

Det var just detta center som ledde till ett argt brev från det annars så timida transplantationsetablissemanget, där man skällde ut Kina för att bryta mot sitt då nyligen avgivna löfte om att inte längre använda organ från avrättade fångar.

”Tianjin-sajten fortsätter att rekrytera internationella patienter som vill ha en organtransplantation”, står det i brevet, som är undertecknat av bland andra The Transplantation Society. ”Övergreppen som denna medicinska personal utför, och de omfattande samarbetena för profit, är oacceptabla.”

”Det innebär att de är fullständigt övertygade om att de kommer att hitta donatorer som ska förse dem med dessa organ.”

                          – Maria Fiatarone Singh, Sydneyuniversitetet

Det var en hårt marknadsförd verksamhet som sköt in sig på rika kunder, och som erbjöd en förstklassig och mycket sällsynt produkt: färska mänskliga organ, snabbt tillgängliga, utan några frågor.

Att ett så stort och sofistikerat center byggdes, personalbesattes, utrustades och drevs med hög kapacitet under nästan ett årtionde medan Kina i stort sett saknade frivilliga donatorer, har skrämmande implikationer, enligt dem som undersökt saken.

– Det innebär att de är fullständigt övertygade om att de kommer att hitta donatorer som ska förse dem med dessa organ, sade Maria Fiatarone Singh, professor i medicin vid Sydneyuniversitetet i en telefonintervju.

– Eftersom det inte finns något system för frivilliga donationer antyder detta att man är helt övertygad om att detta oetiska tillflöde av organ kommer att vara enormt och ihållande, och att det finns stora vinster att göra på det, sade Singh.

Hon är styrelsemedlem i organisationen Doctors Against Forced Organ Harvesting (DAFOH), en sammanslutning av läkare som försöker väcka opinion mot organstölder.

Men hur många transplantationer har egentligen genomförts på Tianjins första centralsjukhus?

Sifferproblematiken

Det är extremt svårt att få ett verkligt grepp om antalet organtransplantationer i Kina, vare sig det handlar om det sammanlagda antalet eller på ett enskilt sjukhus. I ett slutet samhälle som Kina är den här sortens information högst politiskt känslig.

Det är bara helt nyligen som Kina fått ett nationellt transplantationssystem. Tidigare tävlade sjukhus om patienterna, förhandlade med organmäklare och kapade åt sig mänskligt material varhelst de kunde. Statistisk integritet – eller för den delen någon trovärdig statistik alls – saknas fullständigt.

Som en jämförelse är det lätt att få reda på antalet organtransplantationer i USA. The Organ Procurement and Transplantation Network, som arbetar under amerikanska hälsodepartementet, har en databas som går att söka i utifrån dussintals kriterier. Det totala antalet transplantationer som utfördes i USA mellan januari och september 2015, till exempel, var 23 134.

Andra dataset ger specifik information om sjukhus. Scientific Registry of Transplant Recipients kan snabbt producera en rapport som visar detaljerad transplantationsinformation från alla transplantationscentra. Det mest aktiva i delstaten New York är exempelvis NY Presbyterian Hospital/Columbia Univ. Medical Center. Data från april 2015 visar att man där genomförde 110 levertransplantationer år 2013 och 142 stycken år 2014. Den 60 sidor långa rapporten ger massvis med information om vilka som står på väntelistan, donatortyper, transplantationskostnader, med mera.

Det finns ingenting liknande i Kina, och det finns ett gott skäl till det: det är en statshemlighet.

huang-jiefu-u2972433-676x450-300x199

Huang Jiefu i Taiwan 2010. Huang har varit Kinas ansikte utåt när det gäller att försöka övertala västvärlden att man håller på att reformera sitt transplantationssystem. (Foto: Bi-Long Song/Epoch Times)

Huang Jiefu, den kinesiske partitjänsteman som är ansiktet utåt för Kinas transplantationspolitik, var förvånande uppriktig om varför det är så svårt att få korrekta siffror, när han gav en sällsynt intervju i kinesiska medier i fjol. Intervjun var en del av en intensiv publicitetskampanj där Huang försökte föra ut budskapet att Kina inte längre skulle använda organ från avrättade fångar, ett budskap som senare visade sig vara falskt.

– Dödsstraffet är en statshemlighet. Organen togs från avrättade fångar. Om man vet antalet transplantationer skulle man därmed känna till en statshemlighet, sade Huang.

Reportern ställde följdfrågor, och Huang svarade så här:

– Frågan du tar upp är för känslig. Det är därför jag inte kan svara tydligt. Tänk efter så förstår du. Eftersom det saknas transparens så vet man inte hur organen anskaffades; antalet utförda transplantationer var också hemligt.

Men siffrorna tycks likväl obevekligen läcka ut. Även kommunistpartiets formidabla propagandamaskineri har hål.

När det gäller Tianjins första centralsjukhus så finns det flera sätt att komma åt dem. Proceduren är en aning monoton, men låt oss ändå se på vart och ett av dem.

Den officiella grafen

Den första datapunkten är helt enkelt en graf från den nu stängda men arkiverade hemsidan för Orient Organ Transplant Center, som visar det samlade antalet levertransplantationer mellan 1998 och 2004. De årliga siffrorna växer närmast exponentiellt: 9, 24, 78, 129, 272, 289 och 800. De här siffrorna motsägs dock av siffror i andra officiella källor.

Samma sida gör reklam för väntetider på levertransplantationer på bara två veckor – något som aldrig förekommer i länder med frivilliga donationssystem.

Levrar är bra organ för att räkna ut hur många avrättningar som måste ha genomförts för transplantationerna. De är vitala organ, och en hel transplanterad lever kräver med andra ord att en människa dör. Eftersom avrättningar traditionellt har varit den enda källan till transplantationer i Kina (huruvida det har ändrats är en annan fråga) så är frågan om antalet högst relevant.

Problemet med den här grafen är att den slutar år 2004.

pasted-image-0-580x290

En graf från Orient Organ Transplant Centers hemsida, som visar antalet levertransplantationer mellan 1998 och 2004. (Skärmdump)

Medierapportering

En annan metod är att helt enkelt se till den kinesiska medierapporteringen. I det här fallet ligger siffran från och med år 2000 på 78, precis som i grafen ovan. Källan är en artikel om Shen Zhongyang i Science and Technology Daily, med rubriken ”Han tog levertransplantationstekniken till världstoppen”. En senare källa från 2000 ger en samlad siffra på 100.

För 2001 finns ingen samlad siffra, men det årliga totala antalet är 109 levertransplantationer och 80 njurtransplantationer, enligt en kinesisk medicinsk encyklopedi, samt nyhetsartiklar.

2002 finns ingen årlig siffra, men det samlade antalet är 300, enligt en profilartikel om Shen Zhongyang.

2003 är det samlade antalet i Tianjin 645 (men upp till 400 andra transplantationer genomfördes av teamet från Tianjins första centralsjukhus på andra sjukhus runt om i Kina, enligt en officiell nyhetsartikel) och siffran för året är 253.

Det är i slutet av detta år som budgeten går igenom för byggandet av den 17 våningar höga Orient-byggnaden.

2004 publiceras ingen specifik årssiffra, men det sammanlagda antalet är nu uppe i 1 000, enligt en artikel på Medical Education Net, en stor kinesisk medicinsk encyklopedi på nätet.

”Det är oklart varför siffrorna plötsligt upphör, precis när man kunde förvänta sig ett rejält skutt uppåt.”

2005 publiceras ingen samlad siffra, men för själva året är antalet 647 (enligt den officiella, hyllande profilartikeln om Shen Zhongyang som publicerades 2014).

2006 registrerades 655 transplantationer enligt en officiell profil av Shen, samt en medicinsk artikel som han skrev. I den artikeln skriver han att hans center har slagit världsrekordet i levertransplantationer, som i tio år hade hållits av University of Pittsburgh i USA.

Sedan blir det tyst.

Tianjins Orient Organ Transplant Center öppnade officiellt den 1 september 2006. Det är oklart varför siffrorna plötsligt upphör, precis när man kunde förvänta sig ett rejält skutt uppåt.

Tillfällighet eller inte, så var det i mars 2006 som anklagelserna om organstölder från falungong-utövare i Kina började komma till ytan. Kinesiska tjänstemän avfärdade de här rapporterna som illvillig propaganda, men de försökte aldrig i sak bemöta vare sig argumenten eller själva påståendena.

I alla tillgängliga källor är det bara två siffror som dyker upp efter 2006, och de kommer båda från samma källa: hyllningsartikeln till Shen Zhongyang, som skrevs av Tianjins propagandamyndigheter.

Den officiella profilen

Den officiella profilartikeln om Shen Zhongyang ligger på ttwj.gov.cn. Sajten drivs av ”Tianjins kommunlednings personalavdelnings lilla ledningsgrupp” och utgör ett språkrör för kommunledningen. ”Tianjins partikommitté och ledning ägnar stor uppmärksamhet åt personalfrågor”, står det i ”Om oss”-sektionen på sidan.

Profilen tar upp den enorma framgång som Shen haft, och hur hans entreprenörsanda hjälpt till att bygga upp den kinesiska transplantationsindustrin. Dessutom finns där några transplantationssiffror.

De tidiga siffrorna är ungefär desamma som de som nämns ovan. Inga exakta siffror ges efter 2006, men det konstateras att ”under de två kommande åren blev det det främsta levertransplantationscentret sett till volym, och Orient Transplant Center blev det mest storskaliga transplantationscentret i Asien”. Vidare står att till och med 2013 hade centret genomfört det högsta antalet operationer i Kina i 16 år i rad. Vissa av dess tekniker hade blivit ”de mest avancerade i världen”.

Dessutom nämns ytterligare en annan mycket viktig siffra: Ett sammanlagt antal levertransplantationer på ”nästan 10 000” i slutet av 2014, vilket sägs vara en fjärdedel av det sammanlagda antalet utförda transplantationer i hela landet.

Till detta kan läggas att Shen Zhongyang i ett tal i slutet av 2010, vilket postades på enhetsfrontens hemsida, sade att 5 000 levrar transplanterats fram till slutet av 2010.

Så här ser serien ut som en graf:

Tianjin_First_Central_Hospital_cumulative_transplant_numbers__chartbuilder-580x430

Grafen visar antalet transplantationer på Tianjins första centralsjukhus mellan 1998 och 2014, baserat på deras officiella profil och ett tal av Shen Zhongyang. Notera att uppgifter saknas för flera år.

Det här är redan oroväckande höga siffror, och extremt svårt att få in i Kinas officiella version om avrättade fångar som källa till organen.

Det är fortfarande oklart varför de årliga siffrorna upphörde efter att det nya transplantationscentret byggdes, och det väcker också tvivel kring de elegant avrundade siffrorna.

Det verkliga antalet transplantationer kan faktiskt, enligt andra källor, ha varit mycket högre.

Tre saker antyder detta: anekdoter om en blomstrande organturism från Korea; viktiga transplantationssiffror för Shen Zhongyangs kollegor; och en analys baserad på Tianjins första centralsjukhus egna renoveringsdokument, som vi letade fram från en obskyr kinesisk databas.

Den koreanska kopplingen

År 2002 började koreanska patienter strömma till Kina, och särskilt till Tianjin (som bara ligger 90 minuter med flyg från Seoul) enligt Li Lianjin, chefsjuksköterska på Tianjins första centralsjukhus. Sjukhuset försåg över 500 koreanska patienter med organ mellan 2002 och 2006, enligt Li.

Li hävdade detta i en intervju med Phoenix Weekly, som är en tidskrift som drivs av Hongkongbaserade (men Pekingvänliga) tv-stationen Phoenix.

Allt det här skedde innan Orient Organ Transplant Center togs i bruk i september 2006.

Så läkarna improviserade. En tredjedel av deras ursprungliga 12-våningsbyggnad konverterades för att hysa transplantationspatienter; åttonde våningen på ett annat sjukhus (International Cardiovascular Hospital) användes också för koreanska patienter; 24:e och 25:e våningen på ett hotell i närheten reserverades för dem som väntade. Två sköterskor avdelades för att ta hand om dem.

– Ändå hade vi ont om sängar, sade Li.

22734192-580x386

Tianjins första centralsjukhus. (Foto från sjukhusets egen dokumentation)

Tianjin var ett attraktivt ställe för koreanska ”organturister” eftersom de i sitt hemland vanligen bara kunde få en del av en lever från en levande donator. I Kina kunde de få hela levrar, och ”de donerade levrarna är av yppersta kvalitet”, enligt artikeln.

Procedurerna snabbades också upp: utländska patienter faxade vanligen bara sina journaler och flög dit. Väntetiderna var extremt korta, internationellt sett. ”Tidigare fick patienterna vänta omkring en vecka. Men nu, eftersom allt fler sällat sig till kön, är väntetiderna längre. Den längsta väntetiden är nu drygt tre månader.”

Tre månader är fortfarande en anmärkningsvärt kort väntetid för att garantera en lever.

Den stora koreanska dagstidningen Chosun Ilbo rapporterade att Tianjins första centralsjukhus genomförde 44 levertransplantationer på en vecka i december 2004. På en enda dag genomfördes 24 transplantationer av lever och njure, enligt Phoenix-artikeln.

Det kom patienter även från andra länder: Japan, Malaysia, Egypten, Pakistan, Indien, Saudiarabien, Oman, Hongkong, Macao och Taiwan. Kaféet på avdelningen på fjärde våningen blev en ”internationell klubb” där patienter av olika etnicitet möttes och utbytte erfarenheter, rapporterade Chosun Ilbo.

Artikeln avslutades med följande anekdot: ”Kirurger på sjukhuset jobbar hårt varje dag och löper i skytteltrafik mellan avdelningar och operationssalar. De har inte ens tid att hälsa på varandra. Varje dag mumlar de samma sak: ’Jag har så mycket i dag, tio operationer på en dag.’ En del läkare opererar nätterna igenom.”

Det ges inga siffror i artikeln, men åtminstone bekräftas att personalen på Tianjins första centralsjukhus hade haft väldigt mycket att göra innan den nya transplantationsbyggnaden öppnades.

Personal

Orient Organ Transplant Center har 110 läkare som utför lever- och njurtransplantationer, enligt World Organization to Investigate the Persecution of Falun Gong, ett nätverk av utredare som har utfört det monumentala jobbet att upprätta en personalkatalog över hundratals sjukhus runt om i Kina.

Medierapportering, tal hållna av vissa av Shen Zhongyangs kollegor, såväl som information på sjukhusets egen hemsida, och andra uppgifter, indikerar att många av dem hade genomfört ett stort antal transplantationer.

Sjukhusets vice vd, Zhu Zhijun, hade till exempel fram till 2011 genomfört minst 1 400 levertransplantationer, varav 100 med delar av levrar, donerade från levande släktingar, enligt hans profil på sajten ”We Doctors Group”, som är ett register över kinesiska läkare.

image257

Pan Cheng. (Foto: WOIPFG)

Från och med juli 2006 hade den biträdande chefskirurgen Pan Cheng personligen utfört över 1 000 levertransplantationer och anskaffat över 1 600 partiella levrar.

image264

Chefskirurgen Gao Wei. (WOIPFG)

Chefskirurgen Gao Wei utförde över 800 levertransplantationer under tio år i tjänsten, enligt hans uppdaterade profil på ”Good Doctors Online”, som är en annan välkänd kinesisk läkardatabas.

Biträdande chefskirurg Song Wenli, från njurtransplantationsavdelningen utförde över 2 000 njurtransplantationer; biträdande chefskirurg Mo Chunbo utförde över 1 500, enligt deras respektive uppdaterade profiler på samma sajt.

En del av de här operationerna krävde inte att någon donator dog – hundratals donationer kom till exempel från levande släktingar – men många av dem måste ha gjort det.

Om man extrapolerar utifrån genomsnittet av dessa kirurger, för att gälla resten av personalen (en inte nödvändigtvis pålitlig metod) skulle den totala transplantationsvolymen fram till år 2014 vara flera gånger större än den officiella siffran på 10 000. Man kan åtminstone konstatera att bara vad dessa läkare anger i sina profiler börjar närma sig det totala antal som sjukhuset angett.

Självklart kan ju de läkare vars profiler vi har tillgång till vara extremfall. De kan även tänkas ljuga om antalet operationer, eller ha deltagit i operationer tillsammans med andra läkare. Hur som helst, även om man drastiskt justerar för de här faktorerna så tycks de volymer som kirurgerna själva anger ligga långt högre än de officiella totalsiffrorna.

Men om man ser till officiella data om själva sjukhusbyggnaden så tycks de indikera ännu högre siffror.

Renoveringen av ett transplantationscenter

Med tanke på att kommunledningen spenderade motsvarande 166 miljoner kronor på Orient Organ Transplant Center, så är det rimligt att anta att man tänkte göra bruk av byggnaden.

Men nu är det ändå Kina vi talar om. Här slösas enorma pengar på infrastrukturprojekt, vars syfte ibland snarare är att stärka de lokala ekonomiska siffrorna än att skapa produktiva verksamheter. Så själva bygget och renoveringen säger inte allt.

Det finns dock starka bevis på att byggnaden omedelbart började användas i stor omfattning. De kommer från sjukhusets egna byggnads- och renoveringsdokument på Kinas konstruktions- och ombyggnadsdatabas, som är en offentlig resurs som hålls igång av ett antal organisationer med officiella kopplingar. Där finns detaljer kring bygg- och renoveringsprojekt från hela Kina.

De här dokumenten visar vad alla andra kinesiska källor tycks avsiktligt dölja: det var full fart framåt för Tianjins första centralsjukhus, omedelbart efter att det togs i bruk 2006. Nyckelbeviset finns i en 22 sidor lång pdf-fil som kan laddas ner efter att man har skapat ett konto på sajten. I dokumentet finns uppgifter om ytterligare renoveringar som blev klara 2008. Filen lades upp i databasen i oktober 2009, och den tycks ha färdigställts i slutet av 2008, att döma av datumet på ett foto på sidan 13. Det sammanställdes av Tianjins arkitekturinstitut, och i innehållet refereras till perioden precis efter att Orient Organ Transplant Center stod klart.

22734155-580x386

Flygbild på Tianjins första centralsjukhus. (Foto från sjukhusets egen dokumentation)

Renoveringen som beskrivs i dokumentet gäller främst huvudbyggnaden, öppenvårdsavdelningen och akutavdelningen (transplantationsavdelningen lämnas orörd) och dessutom har man isolerat fasaden ”för att spara energi och öka patienternas bekvämlighet”. Ännu en våning skulle också byggas på öppenvårdsbyggnaden, som därmed skulle bli fyra våningar hög.

Den viktigaste meningen i sammanhanget är dock denna: ”Dagligen betjänar öppenvårdsavdelningen i genomsnitt 2 000 patienter; beläggningen på sängarna är 86 procent; beläggningen på lever- och njurtransplantationssängarna är 90 procent.”

Det totala antalet sängar avdelade för transplantationer på Tianjins första centralsjukhus vid den här tiden var 500, på Orient Organ Transplant Center. Det totala antalet sängar på sjukhuset var 1 226, jämfört med de ursprungliga 726. Den totala golvytan på Orient-byggnaden var 46 558 kvadratmeter, enligt dokumenten. Ritningarna till Tianjins första centralsjukhus tycks bekräfta denna uppdelning mellan transplantationer och andra aktiviteter.

Enligt dessa dokument används alltså 450 sängar till transplantationer, vare sig det gällde levrar, njurar eller andra organ.

Enligt Tianjins marknadsföringsmaterial för utländska patienter, så förväntades en organturist stanna på sjukhuset mellan en och två månader, beroende på väntetiden för ett organ, och på konvalescensperioden.

Men den tid som de faktiskt stannade kan ha varit mycket kortare än maxtiden. Till exempel talade organturister som två kanadensiska utredare talade med 2007 om att de bara stannade sju dagar på sjukhuset. En biträdande chefsläkare på Pekinguniversitetets folksjukhus ger rådet att patienterna typiskt ska stanna mellan två och tre veckor, och ett urval av andra källor från det kinesiska fastlandet ger också ofta råd om väntetider på bara två veckor. Man kan förmoda att allt eftersom teknikerna förfinades, minskade även den tid som patienterna behövde ligga inne på sjukhus.

”Beläggningen på sängarna är 86 procent; beläggningen på lever- och njurtransplantationssängarna är 90 procent.”

– Tianjins första centralsjukhus egna renoveringsdokument

Den förmodade genomsnittliga tiden som varje patient låg inlagd gör stor skillnad när man ska försöka uppskatta hur många transplantationer som kan ha genomförts. Till exempel: Om en genomsnittlig patient stannade i 30 dagar i samband med transplantation, så kan det ha genomförts 5 400 transplantationer per år på Orient Organ Transplant Center mellan senare delen av 2006 och slutet av 2008. Om varje patient bara stannade två veckor kan 10 800 transplantationer ha genomförts. Stannade varje patient i två månader, däremot, hamnar totalsiffran på bara 2 700.

Det är omöjligt att veta den faktiska genomsnittliga tid som varje patient tillbringade på sjukhuset, men transplantationskirurger som har tagit del av den här artikeln bedömer spannet mellan de ovan nämnda tre scenarierna som troligt.

Men var den här höga beläggningen bara en tillfällig topp under de två åren efter att det nya centret öppnade? Nej, enligt andra rapporter kring renoveringen blev det här normen.

Nästa tillgängliga mätpunkt för att bedöma beläggningen avseende transplantationer på Tianjins första centralsjukhus kommer från en profilartikel om sjukhuset på Enorth Netnews, Tianjins kommunlednings officiella mediespråkrör, den 25 juni 2014.

Där står att sjukhuset ”gjorde framsteg” på olika avdelningar under 2013, och att man uppnådde en beläggning på 131,1 procent, vilket var en ökning med 5,7 procent från 2012. (Det står inte i rapporten hur en beläggning på över 100 procent är möjligt, men det är vanligt på kinesiska sjukhus att se extrasängar inklämda mellan de officiella sängplatserna.)

TJF-infographics3-580x300

Illustrationen visar hur antalet sängplatser utvecklats på Tianjins första centralsjukhus 1992 till idag, samt projektionen för 2017.

2013 hade också 300 extra sängplatser skapats, vilket höjde det totala antalet sängar till 1 500. Sjukhuset hade även justerat antalet sängar för respektive avdelning, inklusive organtransplantationscentret, men man specificerade inte hur många sängar som avdelats till varje avdelning.

Det är svårt att vet hur många av de sammanlagt 1 500 sängarna, eller Orient Organ Transplant Centers 500 sängar, som användes för organtransplantationer under 2012 och 2013.

Man kan dock konstatera att beläggningen låg på 90 procent 2009 och på 130 procent 2013. Om den här siffran föll kraftigt under fyra år för att sedan skjuta i höjden – eller växte sakta, som man kan se i trenden i de officiellt rapporterade transplantationssiffrorna – är omöjligt att veta. Men en stadig tillväxt tycks vara både mest rimligt, intuitivt sett, och mest i linje med övriga data.

Under 2015 byggde man till ännu mer, på en nyöppnad avdelning med en öppenvårdsavdelning som kunde hantera 6 000-7 000 patienter per dag, en akutmottagning som klarade 1 200 per dag, ett underjordiskt parkeringsgarage för 2 000 bilar och en helikopterplatta.

Nybygget, som inleddes i juli 2015 och enligt planerna ska avslutas i slutet av 2017, kommer att ha sammanlagt 2 000 sängar. Det är oklart hur många av dem som kommer att användas till transplantationer.

Oklara siffror

Vilka siffror framträder då från detta kalejdoskop av aktiviteter?

Sjukhuset vill få oss att tro att när deras nya transplantationscentrum togs i bruk, och de fick hundratals nya sängar och mycket mer avancerad utrustning, så resulterade det inte i någon ökning av transplantationerna.

De enda officiella data som finns tillgängliga för perioden efter 2006 är den på 5 000 sammanlagda levertransplantationer år 2010, och 10 000 år 2014 – en snygg, linjär ökning.

Men fakta målar upp en annan bild: anekdotiska rapporter från koreanska organmottagare säger att sjukhuset hade en beläggning som var långt större än vad man kunde klara av; dokument visar att man fortsatte att bygga ut efter 2006; och personalens imponerande CV:n ger vid handen att bara ett litet fåtal av sjukhusets sammanlagt över 100 läkare ensamma utfört tusentals transplantationer.

Om beläggningen på de 500 sängarna på Orient Organ Transplant Center legat nära, eller till och med över, maxkapaciteten från 2007 till slutet av 2013, och en patient stannat i genomsnitt en månad, kan den samlade siffran för antalet transplantationer ligga på omkring 50 000. Givetvis är det bara möjligt att göra extremt grova uppskattningar, med tanke på de många osäkerhetsfaktorerna. Nedan syns Epoch Times egen graf över de potentiella sammanlagda siffrorna.

Cumulative_transplant_totals_assuming_a_one_month_stay_9_0_chartbuilder-21

De röda staplarna visar officiella data för levertransplantationer, de brandgula visar en projektion på antal möjliga transplantationer, baserad på sängbeläggning, för både lever och njure.

Samtliga dessa siffror är mycket högre än den påstådda sammanlagda siffran på 10 000 levertransplantationer över 15 års tid som officiella källor anger. Den siffran i sig är problematisk, men siffrorna baserade på beläggningssiffrorna är mycket högre än vad som går att förklara med någon officiell källa till organ.

Det finns så klart inget sätt att säkert veta om man helt enkelt ljuger i renoveringsdokumenten, men det är svårt att föreställa sig vad sjukhuset skulle ha för skäl att fabricera dessa data i sina egna renoveringsplaner, som lämnats över till en officiell databas, åratal efter att man fått medlen utbetalda av de lokala myndigheterna och byggnaden färdigställts. Golvytan och antalet sängar är handfast infrastruktur som inte lätt kan förfalskas, och beläggningen, från två separata officiella källor, visar samma uppåtgående trend med mycket hög utnyttjandegrad från senare delen av 2006 till slutet av 2013.

Det finns dock många brasklappar i de här uppskattningarna, såsom att man inte kan sätta likhetstecken mellan sängbeläggning och antal avrättningar. En enda njure, som doneras av en levande person till en släkting, är varken dödligt eller oetiskt. Tianjins första centralsjukhus har uppenbart ägnat sig åt den här sortens transplantationer. Dessutom kan ju ett dödsfall förse med organ till flera transplantationer.

Med tanke på de olika variablerna och hur mycket som är okänt, skulle det vara dumdristigt att ge en fast, specifik uppskattning av antalet avrättningar som kan ha ägt rum för att förse Tianjins första centralsjukhus med de organ det behövt. Men oavsett vad den exakta siffran är, så förändras inte den grundläggande slutsatsen: en stor, okänd organkälla krävs för att ekvationen ska gå ihop.

Så varifrån kom organen?

Dödsdömda är inte förklaringen

Kinas enda seriösa organkälla under alla dessa nämnda år är, enligt deras egen officiella förklaring, avrättade fångar.

I en intervju med China Health News i januari 2015 sade Huang Jiefu, som är Kinas ansikte utåt för transplantationspolitiken:
– Under en lång tid har Kina inte kunnat etablera ett nationellt donationssystem… från 80-talet fram till 2009 förekom bara 120 fall av medborgardonationer. Kina har den lägsta donationsfrekvensen av alla länder i världen.

Antalet avrättningar i Kina är en statshemlighet, och staten ger inga siffror, men utomstående organisationer har länge gjort sina egna uppskattningar. De varierar mellan 12 000 och 2 400 per år under perioden i fråga, enligt Duihua, en USA-baserad människorättsorganisation med fokus på Kina.

Låt oss för vår analys säga att 6 000 personer avrättades i hela Kina under perioden. Då skulle antalet avrättningar i Tianjin, proportionerligt sett, baserat på en folkmängd på sju miljoner, vara 42. Om det avrättades 5 000 personer skulle siffran vara 35.

”2014 rapporterade statliga nyhetsbyrån Xinhua att 600 sjukhus i Kina under de senaste åren har tävlat om tillgängliga organ. Alla dessa transplantationscentra skulle också behöva organ.”

Många dödsdömda fångar får antas vara olämpliga som donatorer, eftersom de kan vara drogmissbrukare, ha blodsjukdomar, eller andra åkommor som gör det omöjligt att använda deras organ. Procedurerna kring avrättningar involverar lokala domstolar och fängelser, som har sina egna relationer till sjukhus och läkare. Detta är vida omvittnat av såväl avhoppare som tjänstemän inom systemet. Den kinesiska byråkratin fungerar som en massa små furstendömen på olika nivåer, och det är inte så att Tianjins första centralsjukhus skulle kunna välja och vraka bland alla avrättningar runt om i Kina.

Dessutom är det här bara ett sjukhus i mängden med en liknande uppgång. Dussintals, om inte hundratals, andra transplantationssjukhus i Kina etablerade under samma period träningsprogram för kirurger, byggde nya lokaler och marknadsförde sin förmåga att erbjuda färska organ med mycket kort varsel – inom några månader eller till och med några veckor.

2014 rapporterade statliga nyhetsbyrån Xinhua att 600 sjukhus i Kina under de senaste åren har tävlat om tillgängliga organ. Alla dessa transplantationscentra skulle också behöva organ.

Och så har vi de oroande annonserna på sjukhusets sajt, som numera är nedtagna.

”Det är sant att Kina har en mycket god tillgång på organ jämfört med västerländska länder”, lyder en obekymrad formulering från 2008 på en sådan sida, skriven på engelska, som uppenbarligen riktades mot utländska transplantationsturister.

I guiden för tilltänkta organmottagare beskrivs de få nödvändiga stegen för att få ett nytt organ. Det finns ingen väntelista. Man mailar bara över sina papper, betalar 500 dollar och hoppar på ett plan. Steg nio är att man ”stannar på sjukhuset för noggranna undersökningar och god behandling medan man väntar på en matchande donator (en månad ±),”

Sajtens förstasida på kinesiska utlovar en väntetid på bara två veckor.

I en annan sektion ställs frågan: ”Vilka är de inledande procedurerna när man anländer?” Svaret lyder: ”När vi har din information kommer sjukhuset att börja söka över hela Kina efter ett organ som matchar.”

– Just den raden är så chockerande, sade Maria Singh, professor på Sydneyuniversitetet, som sitter i styrelsen för DAFOH i en telefonintervju.

– ”Vi ska leta över hela landet efter ditt organ”. Leta efter ditt organ? Leta i ett land efter en donator när det inte finns något donationsregister. Vad betyder det? Det betyder att de definitivt letar efter någon som de kan döda för att kunna genomföra din operation. Det är helt ohyggligt. Det är faktiskt svårt att tro att det är sant.

I en dokumentär som gjordes nyligen, som just har titeln ”Hard to believe” (”Svårt att tro på”) förklarar Arthur Caplan, founding director på avdelningen för medicinsk etik på New York University Medical Center, skillnaden mellan Kina och resten av världen i brutala termer:
– I USA och Europa måste du vara död för att bli organdonator. I Kina ser de till att du dör.

Den här snabba matchningen från vad som verkar vara en pool av förmatchade donatorer kan förklaras både genom att man använder avrättade, dödsdömda brottslingar och samvetsfångar.

Men när det gäller dödsdömda så är det helt enkelt inte möjligt att de skulle kunna utgöra det underlag som krävdes i Tianjin.

Det här är så klart i sig inte ett säkert bevis på någonting – förutom att organen måste ha kommit någon annanstans ifrån. Men att inse det är det första, viktiga steget i ytterligare utforskande av det här problemet: om organen inte kommer från frivilliga donatorer eller avrättade fångar, så måste de komma någon annanstans ifrån.

Jacob+Lavee-300x200

Professor Jacob Lavee, chef för hjärttransplantationsenheten på Tel Aviv-universitetets medicinska center (Foto: Alex Ma/Epoch Times)

– Ingen som är de minsta förtrogen med de globala trenderna inom organdonationer kan acceptera de här påståendena om att man mirakulöst, på ett enda år, bytt ut en enorm och väletablerad organkälla från avrättade fångar mot en som består av frivilligt donerade organ, sade dr. Jacob Lavee, ordförande för Israels transplantationssällskap och chef för hjärttransplantationsenheten på Tel Aviv-universitetets medicinska center, i ett mejl.

Lavee fortsatte:
– Om användningen av organ från formellt avrättade fångar har sjunkit måste det stora antalet organtransplantationer som fortsatt tycks genomföras i Tianjin och på andra platser i Kina komma från alternativa källor, som måste förklaras.

Där kommer andra forskare in, som påstår att ett dolt och till största delen förbisett massmord pågår i Kina. Tillsammans med omfattande annan bevisning beskriver de ett brott mot mänskligheten där läkarna själva samarbetar med mördarna; dödsorsaken är själva operationen, när organen töms på blod och fylls med konserveringsmedel.

David Matas, medförfattare till en banbrytande rapport om organstölder från falungongutövare i Kina, sade i en telefonintervju:
– Den här forskningen ställer frågan; den ger inte svaret. Men den ifrågasätter de etablerade svar som hittills har getts.

Den förbjudna frågan

En möjlig ledtråd till organens källa finns i en av de många hattar som den ovan nämnde Shen Zhongyang bär: han är nämligen chef för Pekings beväpnade polis allmänsjukhus organtransplantationsavdelning. På deras hemsida syns han i full paramilitäruniform. Beväpnade polisen är en inhemsk armé på 1,2 miljoner man, som är förlagd runt om i Kina och som sätts in för att slå ner upplopp.

2016-02-04-21_41_07-沈中陽-Google-Search

Shen Zhongyang på kinesisk tv, i sin paramilitäruniform. Undertexten lyder: ”Mänskligheten kommer alltid att göra framsteg” (Skärmdump)

Det mest fundamentala hindret för att genomföra organtransplantationer i stor skala är att få tag i donatorer. Eftersom Kina inte hade något öppet system för frivilliga donationer, så var man tvungen att utnyttja politiska kontakter och ofta gå via mäklare för att få tag i kroppar.

Som Huang Jiefu själv uttryckte det i en intervju i början av 2015:
– Vårt land är väldigt stort. Den här källan, att man använder organ från fångar, den här situationen blir så klart behäftad med alla möjliga svåra och dunkla problem. Förstår du vad jag försöker säga? Det blev smutsigt. Det blev dunkelt och svårlösligt. Det blev ett extremt känsligt, extremt komplicerat område, i stort sett ett förbjudet område.

Därefter skyllde han Kinas oetiska transplantationspolitik på kommunistpartiets numera utrensade och fängslade före detta chef för inhemsk säkerhet, Zhou Yongkang. Frågan om samvetsfångar kom så klart aldrig upp.

Teorier kring hur Tianjins första centralsjukhus lyckades öppna den stora organkranen kommer därmed att kretsa kring dess politiska kopplingar, inklusive Shen Zhongyang. Militära och paramilitära sjukhus är kopplade rakt in i säkerhetsapparaten, som håller hundratusentals politiska fångar inspärrade, och de misstänks vara inblandade i en stor del av den illegala handeln med mänskliga organ.

Ett antal utredare har haft ögonen på det här militära organnavet i flera år. I sin bok ”The Slaughter” från 2014 presenterar den amerikanske journalisten Ethan Gutmann in en stor mängd bevis, som han samlat in över ett årtionde, för att visa att falungongutövare är det främsta målet för organstölderna.

LA_vigil_FD-Benjamin_Chasteen-0836-580x387

Falungongutövare håller en ljusvaka framför kinesiska konsulatet i Los Angeles för de som dött under den 16 år långa förföljelsen i Kina. (Foto: Benjamin Chasteen/Epoch Times)

Falungong, en traditionell kinesisk qigongmetod för självförbättring, har förföljts i Kina sedan 1999, då den dåvarande partiledaren Jiang Zemin bestämde att den var ett hot mot kommunistpartiets styre. Under det sena 90-talet var det så många som övade falungong att deras antal verkade överstiga antalet medlemmar i kommunistpartiet.

Hundratals sjukhus runt om i Kina, som Tianjins första centralsjukhus, började transplantera dramatiskt många fler organ under 2000, året efter att förföljelsen av falungong inleddes.

– Det finns inget nationellt organdistributionssystem vid den här tiden. Det finns inget organdonationssystem. Det officiella svaret är dödsstraffet. Men man måste ta hänsyn till organstorlek, blodgrupp, förekomsten av hepatit i fängelserna, de väldigt korta väntetiderna, och allt det där, sade David Matas.

Eftersom det inte finns några officiella förklaringar på alla dessa obesvarade frågor, misstankar och indicier som hopas, så ”tvingas man tillbaka till det som jag, David Kilgour och Ethan Gutmann har sagt”, menar Matas.

– Det är samvetsfångarna. Ju större skala, desto större blir kravet på en förklaring, och den förklaringen kommer aldrig. Det finns ingen annan uppenbar källa.

Ethan Gutmanns svar på frågan vad han trodde var den sannolika källan till organen i Tianjin lyder:

– Jag tror att majoriteten av de här organen kommer från falungongutövare. Det har hela tiden funnits många falungongutövare i kinesiska tvångsarbetsläger under hela den här perioden. Det här är den enda potentiella källan, om man ser till siffrorna. Det kan finnas ett par muslimska uigurer och tibetaner där också, men antalet personer som försvunnit i de grupperna är inte lika högt.

Gutmanns intervjuer med hundratals falungongutövare som flytt Kina visade att mellan en och två av fem hade utsatts för blodprover i fångenskap. De som släppts ur arbetsläger har också beskrivit hur de som testats senare försvunnit. 2006 började utredare ringa till kinesiska läkare och sköterskor och ge sig ut för att vara läkare eller släkting till någon som behövde en ny lever. På de hemligt inspelade samtalen medger medicinsk personal i Kina att falungongutövare är källan till deras organ.

SIGROSS_WelshAssemblyOH_49-480x320

David Kilgour, David Matas och Ethan Gutmann har samtliga försökt utreda anklagelserna om att Kina dödar samvetsfångar och tar deras organ. (Foto: Simon Gross/Epoch Times)

I sin bok beskriver Gutmann hur han först hörde talas om de medicinska undersökningarna. Den falungongutövare han intervjuade hade inte fäst något särskilt avseende vid undersökningen, men Gutmann fann hennes historia ”skräckinjagande och oförklarlig”, skriver han. ”Snarare än en läkare som genomför en normal undersökning, var detta som någon som redan stod och petade i ett färskt lik… Jag minns hur jag kände en obekant rysning när min trygga överrock av skepticism för ett ögonblick föll av mig.”

Blodproven i Tianjin

Det finns anekdotiska rapporter om hur samvetsfångar i Tianjin valts ut för blod- och urinprov under den period som Tianjins första centralsjukhus var som mest aktivt.

De här vittnesmålen kommer från minghui.org, en sajt som samlar förstahandsinformation om falungong i Kina. Artiklarna på sajten kommer vanligen från falungongutövare eller deras vänner eller familjemedlemmar, och dokumenterar ofta erfarenheter från förföljelsen. Sajten används mycket av akademiker och människorättsforskare som studerar metoden eller den kinesiska regimens förtryck av densamma. Den ses som en trovärdig källa till information om hur falungongutövare i Kina har det.

Söker man på sajten på termerna ”ta blod”, ”läkarundersökning” och ”blodprov” på kinesiska, tillsammans med ”Tianjin”, så får man 119, 393 respektive 69 träffar. (Vissa kan vara dubletter)

2014-11-25-pohai-tianjin-female-jail-3-580x318

Tianjins kvinnofängelse, en kort biltur från Tianjins första centralsjukhus. Falungongutövare som suttit där har rapporterat om hur de utsatts för blodprov. (Foto: Minghui.org)

Ett typiskt fall, som lämnades in 9 november 2007, har rubriken: ”Förföljelsen jag bevittnade och upplevde på Tianjins kvinnofängelse”. Precis som många andra artiklar på sajten är den anonym, av uppenbara skäl. I den berättas följande:
”Den tredje skvadronen i fängelset var särskilt inriktad på falungong… ledaren för tredje skvadronen i varje del av fängelset ropade upp falungongutövare, en och en, och tog blod- och urinprover på dem. De ropade inte upp brottslingar. Skvadronledaren sade att det var för att de ville ta hand om falungong-fångarna.”

Fängelset i fråga ligger bara en drygt 30 minuter lång resa bort från sjukhuset.

Den som skrev artikeln reflekterar själv över erfarenheterna: ”Jag undrar fortfarande vad som hände med dem som försvann.”

Andra fall av blodprov har också rapporterats från ”omskolningslägret” Qingbowa, som ligger 23 minuter med bil från Tianjins första centralsjukhus. Omskolningslägret Shuangkou är ett annat läger där, enligt rapporter på minghui.org, blodprover har tagits på falungongutövare som suttit frihetsberövade där. Det ligger cirka 30 minuter från sjukhuset. Falungongutövaren Hua Lianyou rapporterar att man tog blodprov på henne i juni 2013 i Binhai-fängelset, som ligger 45 minuter från sjukhuset. En annan falungongutövare, Xu Haitang, rapporterar att man tog blodprov på henne i juni 2006 i Banqiaos arbetsläger för kvinnor, som ligger 90 minuter bort.

DAFOH genomförde sin egen preliminära analys av minghui-rapporterna om blodprov. De skriver:
”När vi går igenom överlevandes rapporter noterade vi att medicinska undersökningar inte var unika företeelser. Enstaka ytterlighetsfall skulle kunna sakna betydelse, men här ser vi ett stort antal berättelser från offer [för förföljelse] som inte är isolerade händelser, och de antyder att frihetsberövade falungongutövare systematiskt utsätts för olika typer av medicinska undersökningar.”

Självklart bevisar inte detta att blodproven utfördes för organmatchning mot en potentiell mottagare.

Men skälen till blod- och urinproverna är oklara, och det hela förvirrar faktiskt. De här personerna sitter inspärrade på grund av en kampanj som styrs från kommunistpartiets högsta nivåer, med syfte att utradera deras tro. De utsätts vanligen för tortyr, elchocker och misshandel i fångenskapen för att få dem att överge sin tro. Falungong har förtalats i statliga medier, och man har uppviglat mot dess utövare, avhumaniserat och förlöjligat dem och utmålat dem som statsfiender. Tusentals dödsfall genom tortyr har rapporterats, men inga utredningar har genomförts och inga straff utmätts, eftersom hela kampanjen är statligt sanktionerad. Så varför skulle fängelsechefer beordra blodprov för att säkerställa dessa individers välbefinnande?

Det är den här kontexten som har lett analytiker fram till slutsatsen att dessa blodprov, de många falungongutövare som försvunnit i fångenskap, och den stora transplantationsboom som uppstod strax efter förföljelsen inleddes, bäst förklaras av att man skördar falungongutövares organ i stor skala.

Den pinsamma tystnaden

Det är förståeligt att det internationella medicinska samfundet inte vill dra förhastade slutsatser om ett möjligt massivt brott mot mänskligheten. Men man kunde kanske förvänta sig att man krävde ytterligare utredningar av var de här organen kommer ifrån, och huruvida samvetsfångar kan ha fallit offer för organstölder. Om det är sant skulle det ju utgöra ett av de mest skrämmande storskaliga brotten hittills under 2000-talet.

Faktum är att ett antal respekterade organisationer och individer redan har klargjort att de ser ett allvarligt problem här, och att tanken på omfattande organstölder från falungongutövare varken är science fiction eller galna konspirationsteorier. FN:s kommitté mot tortyr sade 2008: ”[Kommunist]partiet borde omedelbart genomföra eller beställa en oberoende utredning av anklagelserna om att en del falungongutövare har… använts för organtransplantationer, och vidta lämpliga åtgärder för att försäkra sig om att de ansvariga för sådana övergrepp åtalas och straffas.”

Arthur+Caplan-580x384

Arthur Caplan, etiker vid New York University’s Medical Center. 2012 skrev Caplan på en petition till USA:s regering om att utreda anklagelserna mot Kina om organstölder. (Foto: New York University)

Arthur Caplan, etiker vid New York University’s Medical Center, skrev 2012 på en petition som uppmanade USA:s regering att ”utreda och offentligt fördöma organstölder från falungongutövare i Kina”. I en intervju vid den tiden sade han:
– Jag menar att man inte kan hålla tyst om att man dödar människor för deras organ. Det är för ondskefullt. Det är för fel. Det strider mot alla idéer om mänskliga rättigheter.

Dokumentärfilmen ”Human Harvest” vann det prestigefyllda priset Peabody Award 2014. Juryn sammanfattade att dokumentären beskriver ett ”ytterst lukrativt, monstruöst system av påtvingad organdonation”.

Vissa länder, som Israel och Taiwan, har redan infört lagar som riktar in sig på att hindra medborgare från att resa till Kina för att ta emot organ, efter att rapporterna om organskörd från falungong började komma.

”Den här sortens nyfikenhet spelar roll. Först och främst för att sanningen spelar roll; moraliska risker spelar roll; mänskliga rättigheter spelar roll; och de utnyttjades liv, även om de är döda, spelar roll. De har en moralisk fordran på oss.”

– Kirk Allison, chef för programmet för mänskliga rättigheter och hälsa vid Minnesotauniversitetet

Det här utgör en skarp kontrast till hur några av nyckelpersonerna inom det internationella transplantationssamfundet – vars namn skulle ge vederbörlig tyngd åt kraven på utredningar och sanktioner – har agerat. De har visat föga intresse av frågorna kring eventuella brott mot mänskligheten, och i stället satsat på att försöka hjälpa Kina med den reform av transplantationssystemet som man påstår att man håller på med.

Dr. Francis Delmonico, förre chefen för The Transplantation Society och tidigare nyckelperson i kontakterna med Kina i transplantationsfrågor, skrev i ett mejl: ”Min enda kommentar är att uppmuntra Tianjins första centralsjukhus att rapportera verifierbara data.” Ordet ”enda” stod i fetstil.

Transplantation Societys nuvarande chef, dr. Philip O’Conell, och Världshälsoorganisationens (WHO) kontaktperson gentemot Kina i organtransplantationsfrågor, dr. José Nuñez, svarade inte på Epoch Times mejl. WHO:s riktlinjer om organtransplantation kräver att hela transplantationsprocessen ska vara transparent och öppen för översyn. Ändå har WHO inte gjort mycket för att offentligt ställa dessa krav på Kina.

Kirk Allison, chef för programmet för mänskliga rättigheter och hälsa vid Minnesotauniversitetet, kommenterade bristen på intresse så här i ett mejl: ”Den här sortens nyfikenhet spelar roll. Först och främst för att sanningen spelar roll; moraliska risker spelar roll; mänskliga rättigheter spelar roll; och de utnyttjades liv, även om de är döda, spelar roll. De har en moralisk fordran på oss.”

Dr. Jacob Lavee, den israeliske hjärtkirurgen, skrev i ett mejl: ”Jag är generad över att mina kollegor runt om i världen inte känner, såsom jag känner, den moraliska plikten att kräva att Kina öppnar sina dörrar för oberoende, noggranna utredningar av sitt nuvarande transplantationssystem, utförda av det internationella transplantationssamfundet.”

Han tillade: ”Som sonen till en överlevare från Förintelsen känner jag en förpliktelse att inte upprepa Röda korsets fruktansvärda misstag när man besökte koncentrationslägret Theresienstadt 1944, och rapporterade att det var ett trevligt rekreationsläger.”

Epoch Times-reporter fick pris för rapportering om organstölder

Huang Jiefus trolleritrick döljer Kinas organstölder