Jag minns när jag började i sjunde klass. Vägen från Hagsätra till Rågsvedsskolan var lagom lång för samtal, och en klasskamrat som gick samma väg diskuterade ibland politik med mig. Jag argumenterade för lägre skatter. Han försvarade höga skatter och generösa bidrag. Vi tyckte olika om fördelning och ansvar, men diskuterade inom en gemensam ram. Vi var oense om vad som borde göras, inte om vad som var verkligt. Ordet narrativ användes aldrig. Ordet berättelse hörde fiktionen till.
En fördel med att ha levt ett tag är att minnet fungerar som en måttstock. Man minns hur saker beskrevs och vilka antaganden som togs för givna. Det gör det möjligt att upptäcka när ett samhälle förändrat vad som är rimligt att säga och tänka.
De senaste femton åren har präglats av en starkare föreställning om att språket kan definiera verkligheten. Den utvecklingen ryms i det som i dag kallas woke: identitetspolitik, kritisk rasteori, queerteori och normkritik. Gemensamt är en förskjutning från vad som är sant till vem som har rätt att definiera sanningen, från argumentens innehåll till talarens identitet och från universella principer till gruppers position i en maktordning.
