Läste vad jag trodde var en harmlös bilaga till en tidning som låg bland högarna med papper på mitt arbetsbord. Jag häpnade, för jag blev påmind om hur tiderna förändras, men också om hur en del människor förblir desamma vad som än händer. Deras övertygelser skiftar över tiden, men de förblir lika bestämda i sina övertygelser, vilka de nu än är för stunden. Jag bläddrade i bilagan från februari 2012, och läste att politiker och lärarrepresentanter bestämt att ”kommunens barn inte ska behöva lära sig skriva för hand”. En professor i pedagogik, med ett säreget och förmodligen taget efternamn, menade att det är ”både enklare och roligare att arbeta med en padda”. Lika frimodigt som självklart berättade han: ”Själv tycker jag att det kan vara en sorts terapi att skriva i en anteckningsbok, men det är sällan jag går tillbaka till de anteckningarna. Det jag skriver på datorn använder jag mera.” Journalisten, möjligen lite överraskande, dristade sig att ställa en potentiellt kritisk följdfråga. Behöver inte barnen penna, frågade journalisten, för det är väl bra att kunna skriva för att öva upp finmotoriken? Professorn svarade: ”Nej, det gör barn med andra saker, som när de leker med lego eller syr.” Journalisten, uppenbarligen inte helt övertygad, menade då att en del föräldrar är oroliga för att ”det pågår en experimentverkstad med ny teknik i skolorna”. Professorn svarade: ”Det skulle jag inte vara. Många har dessutom datorer hemma. Tvärtom finns det en risk för att det uppstår en förtroendeklyfta mellan elever och skolan, om man tycker att det känns konstigt att skriva med penna och papper i skolan när de gör på andra sätt hemma.” Säkert kan det te sig, i synnerhet för Epoch Times kloka läsare, som lite fånigt av mig att lyfta fram en enskild pedagogs röst på detta vis, men om jag citerar ordföranden i Utbildningsnämnden som också uttalar sig i artikeln inser vi att problemet inte stannar vid enskilda professorer, pedagoger och lärare. ”Skolan har klivit in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”, säger ordföranden i Utbildningsnämnden.
Ett misstag blir det först om man framhärdar, menade den tyske författaren och filosofen Ernst Jünger. Hans tanke var att vi ofrånkomligen lär oss nytt, men att det är mindre en fråga om mängden fakta än om vår öppenhet eller slutenhet inför verkligheten som avgör värdet av våra övertygelser. En mottaglighet, alltså. Ett lyssnande. Vad innebär det då att lyssna? Poeten Novalis uttrycker en liknande tanke i denna sin aforism: ”Människan talar inte ensam – också universum talar.” Det kommer med andra ord att handla om att lyssna till sig själv, givetvis, men framför allt till omvärlden. Till det som går bortom oss och som vi – om vi vill och förmår – är mer eller mindre mottagliga för. I en vetenskaplig undersökning för några år sedan ville man undersöka hur smartphonen påverkar människan. Två grupper av studenter fick göra ett prov. Den ena gruppen fick lämna mobilen utanför rummet, medan den andra fick ta med sig den in och lägga den avstängd på bordet. När man sedan tittade på provresultaten visade det sig att den första gruppen, som hade lämnat sina mobiler utanför rummet, fick bättre resultat än de som hade mobilen med sig in? Hur är det möjligt? Vi påverkas och styrs uppenbarligen utan att vara medvetna om det. Hur är det möjligt?
