Kritiken var hård när regeringen beställde en svensk kulturkanon. Men resultatet är varken populistiskt eller banalt. Nu finns den som bok, och i sin koncentrerade form öppnar den fönster mot Sveriges historia och visar hur det svenska nått ut i världen.
När det blev känt att regeringen 2023 skulle tillsätta en utredning om en svensk kulturkanon väckte det starka känslor. Kritiska röster talade om risk för populism och banalitet. Från den liberala tankesmedjan Timbro sades det att ingen stat kan skapa nationell sammanhållning, fastän de medgav att globaliseringens problem nog måste bemötas, då de hotar ländernas inre samhörighet.
Så kom hösten 2025 kommitténs betänkande ”En kulturkanon för Sverige” (SOU 2025:92). Det visade sig innehålla ett brett urval verk, uppfinningar och lagar som gynnat våra kulturella och ekonomiska framsteg och nationella självförståelse i Sverige. Om en definierad ”svenskhet” talades det däremot tyst. Kanon borde snarare, förklarade man, ses som ett antal ”fönster” in mot svensk historia och innovationer. Här rymdes inte bara den heliga Birgittas ”Uppenbarelser”, Stagnelius förtvivlansdikt ”Vän! I förödelsens stund” och Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”, utan också Karin Boyes diktaturkritiska roman ”Kallocain”, Sonja Åkessons feministiska dikt ”Äktenskapsfrågan I–II” och Stefan Jarls och Jan Lindqvists anarkistiska dokumentärfilm ”Dom kallar oss mods”. Kritikerna blev något avväpnade. För vem kunde misstycka till att Magnus Erikssons landslag, 1766 års tryckfrihetsförordning, offentlighetsprincipen liksom Europakonventionen (ratificerad av Sverige 1953) fått rymmas i denna kanon? Eller till att avsnittet om ekonomi tar avstamp i Falu koppargruva, världens äldsta bolag, liksom i Riksbanken, världens äldsta centralbank, men även låter näringsfrihetsförordningen av 1864, folkpensionsreformen 1913 och Saltsjöbadsavtalet 1938 ingå i urvalet?
