Ett sekel har gått sedan Rudolf Värnlund, en av våra stora och mest underskattade proletärförfattare, romandebuterade med ”Vandrare till intet” – en roman som fortfarande är en av svensk litteraturs starkaste skildringar av individen kontra kollektivet.
Rudolf Värnlund (1900–1945), som föddes in i mycket fattiga förhållanden, engagerade sig redan som ung i arbetarrörelsen och blev tidigt skribent i den anarkistiska tidskriften Brand. Han blev dock aldrig en ideologisk banerförare.
De sociala skildringarna är en viktig och läsvärd del av Värnlunds författarskap, men hans noveller och romaner är så mycket mer än socialrealism. Värnlund, ibland kallad Söders Dostojevskij, var även intresserad av det mänskliga själslivet, och då inte enbart ur ett socialt och politiskt perspektiv. Hans skildringar har även en filosofisk och existentiell dimension, och redan i hans romandebut, utvecklingsromanen ”Vandrare till intet” (1926), ser man detta drag.









