Stockholm har fått nya ”landmärken” i form av två brunmurriga bostadstorn som varken rymmer stadsliv eller samhällsbärande verksamhet. Varför ska just de få bryta silhuetten, när staden saknar en ikon värdig sitt största varumärke: Nobelpriset? Här är förslaget: ett Nobelmuseum vid Slussen, ritat för världskartan. Det skriver arkitekt och teknologie doktor Jerker Söderlind.

Staden Sydney har sitt ikoniska operahus ute på en platta i hamnen. Ska du göra en symbol för Australien är det enklare att rita några snedställda sköldpaddsskal staplade på varandra än en känguru.

New York har Empire State Building – med eller utan en arg King Kong klättrande högst upp. Liksom de vattenfyllda bassängerna i marken som markerar stadens förlorade twin towers. Även rivna eller bombade symboler räknas. Jag behöver bara säga ”Klarakvarteren”. Berlin ståtar med Brandenburger Tor där Berlinmuren bröts igenom 1989 och två tvångsseparerade huvudstäder återigen blev en. För den specialintresserade finns arkitekten Fosters gigantiska glaskupol ovanpå Tysklands riksdagshus som brann när Hitler tog över.

Paris behöver vi inte ens tala om. Det är knappast stadens nya kluster av abstrakta höghusskrapor i kontorsstadsdelen La Defense som symboliserar fransk romantik och ingenjörskonst. Med tonvikt på konst. Gör en slarvig teckning på Big Ben och alla vet vilken stad det handlar om.

Bara en stad i världen har något så konstigt som katedralen La Sagrada Familia – byggd på uppdrag av den ärkekonservativa spanska katolska kyrkan. Att den aldrig verkar bli färdig bara adderar till besöksströmmarma. Colosseum vet alla var det ligger. Liksom det där tornet som tack vare dålig grundläggning började luta.

När Sean Connery (dock ej i rollen som James Bond!) svingade sig mellan Petronas Towers tvillingskyskrapor i finalen till filmen Entrapment (1999), sattes definitivt Malaysias huvudstad Kuala Lumpur på den arkitektoniska världskartans tio i topplista. Dubai har världens högsta skyskrapa. De flesta vet vad den heter. Och när televisionens reportrar ska göra en kommentar i direktsändning om Putins attacker syns allt som oftast Röda Torgets lökkupoler i bakgrunden. Enligt legenden lät tsar Ivan den förskräcklige, när bygget väl var klart, sticka ut ögonen på arkitekten för att inget liknande hus skulle kunna byggas. Oslo har för övrigt ett operahus som ser ut som ett stort isflak där man kan gå uppe på taket!

Vad kan vi då säga om Stockholm? Att slottet i sin fyrkantiga avsaknad av spiror och torn mest liknar en sparsamt dekorerad förövning till 60-talets miljonprogram gör inte så mycket. Landets största kommun är begåvad med ett av landets mest onödiga och vackra torn. Och på senare tid en arena för sport och underhållning utformad som världens största golfboll. Slå det den som kan!

Gemensamt för dessa byggnader är att de är unika i sin arkitektur och oftast hyser en verksamhet av betydelse för staden och landet i fråga. Enligt en teori bör hus som sticker ut och höjer sig över mängden också innehålla något särskilt.

På senare tid har huvudstadens skyline begåvats med två torn, som det verkar slumpmässigt hopfogade av hundratals identiska mörkbruna jättelegobitar. En teori (som inte stämmer) är att någon på byggnadskontoret av misstag förväxlade ritningarna till bygget med någon tonårings första försök att behärska dataprogrammet Minecrafts första generation där det bara fanns ett fåtal fyrkanter att bygga med.

Prova att göra en teckning på en servett som leder till svaret ”Stockholm”. Jag sätter en tusing på att få väljer de Norra tornens överdimensionerade termitstackar som motiv.

Jag ser fram emot ett Nobelmuseum på världsarkitekturens tio i topplista.

Detta beror delvis på att de två husen (med balkonger svårt härjade av stormvindar som får prylar att blåsa ned på gatan) bara innehåller två bostadsrättsföreningar. Alltså ingen verksamhet av avgörande betydelse för Stockholms näringsliv, politik, kultur eller media. Hade det handlat om Bonniers och Schibsteds nya gemensamma kontorshus, fullt av snabbtänkta reportrar och påverkare eller försvarsmaktens nya högkvarter med radarskärmar och luftvärn på taket – då hade det varit en annan sak. Tornen hade då fungerat som en hyllning till vårt moderna medielandskap eller vår djärva försvarsmakt. Alternativt som destination för uppretade folkmassor i protest mot centraliserat åsiktsmonopol eller krigshetsande byråkrater.

Men nu är det som det är. Staden har fått två simpla bostadsrättsföreningar praktiskt taget utan ens en liten 7-eleven i bottenvåningen för det så kallade stadslivets skull – två hus som inte kan förklara varför just de har givits rätten att bryta den gamla kvartersstadens skyline. Det är långt ifrån den gamla goda eller onda tiden då prästerskap och kungamakt med skrytbyggen i sten och tegel höjde sig högt över allmogens småttiga och dragiga kyffen av halvruttet trä och ruttnande halm på läckande tak. I skuggan dessutom.

Men som tur är har Sverige världens mest världsberömda pris. Ja, eller kanske efter Hollywoods Oscarsstatyetter, beroende på vad man tycker är viktigt här i livet. Detta pris tilldelas årligen de personer som ”gjort mänskligheten den största nytta”. Inklusive det där fina som heter ”Fred”. Det pris som mannen i Vita huset (även det med speciell arkitektur och ett ovalt chefsrum) borta på andra sidan Atlanten drömmer om. Och för detta pris skulle man kunna bygga ett hus. Inte något gammalt 1800-tals-schabrak med gamla mossiga kolonner. Inte någon nostalgisk kopia av sådant som redan finns i Versailles, Venedig, Prag eller Peking. Få bryr sig om de mellan 50 och 100 kopior av Eiffeltornet som finns lite varstans – i Amerika, Kina, Japan, England, Rumänien med flera.

Det finns en bra tomt vid Slussen i Stockholm. Direkt ut mot vattnet så att läkarna, fysikerna, kemisterna, författarna och ekonomerna kan anlända till huset på båt på ett ståndsmässigt vis. Eller, om tiderna blir riktigt ruggiga, med inhyrd jakthelikopter typ Black Hawk eller med drönarsäker ubåt.

Alltså behövs en pampig brygga, en helikopterplatta och en hemlig (!) ubåtshamn. Plus, vilket inte är oväsentligt, arkitektur. För detta krävs en arkitekt som vågar ta ut svängarna och en beställare med samma insikt som Ivan den förskräcklige, om nu myten verkligen är sann. Dock med restriktionen att husets beställare, Nobelkommittén, inte har rätt att sticka ut några ögon för att försäkra sig om att arkitekten inte ritar ett till likadant hus. Detta går att lösa med avtal.

För tillfället har dock Stockholms stadsbyggnadskontor anlitat, som det verkar, någon firma som slänger ihop ritningar till rationella kontorshus för telefonförsäljare eller kanske lager- och distributionsanläggningar för företag som Netonnet, Jysk eller Mathem. Alternativt handlar det om återanvändning av ritningar till serverhallar för Amazon eller Microsoft. Möjligen även, för att framstå som politiskt korrekt, byggt av ”återanvänt tegel” från ytterligare något offer för ett rivningsraseri som aldrig verkar vilja ta slut.

Återanvändning i all ära. Och jag är inte anti-amerikan. Utan jänkarnas teknologi stannar såväl kommunernas datorer som Saabs stridsflygplan.

Men Nobelpriset är svenskt (utom freden som delvis är norsk). Jag ser fram emot ett Nobelmuseum på världsarkitekturens tioi-topplista. Som går att rita av på en minut på en pappersservett. Som går att göra nyckelringar och små miniatyrhus av. Som passar som motiv på muggar, T-shirts och klistermärken man sätter på ryggsäcken eller husbilen. Presentshoppen är viktig! Ett hus som är med i nästa James Bond-film. Lite mer Formel Ett. Lite mindre gokartbana i Skövde.

Eller som kungen brukar säga: För Sverige – i tiden!

Jerker Söderlind
Arkitekt, Tekn Dr.