Slussen är en av Stockholms mest laddade knutpunkter. Här möts bärande delar av stadens identitet. Förslaget till Nobel Center med dess stora volym och slutna karaktär kommer att bli ett mycket dominerande inslag i den känsliga miljön och strider mot intentionerna i detaljplanen. Det skriver länsombudet för Svenska byggnadsvårdsföreningen, Hannes Granberg.

Vid Slussen förenas Gamla stan, branterna mot Södermalm med dess bebyggelse, Mälaren, Saltsjön och utblickar mot Djurgården. Utformningen av Nobel Center är inte bara en Stockholmsfråga, ett lokalt varumärke, utan en nationell och internationell symbol. Hur och var Nobel Center byggs säger något om hur hela landet förhåller sig till sitt kulturarv, sin historia och sina gemensamma miljöer. Projektet i sin helhet brister dock i respekt för den omgivande stadsmiljön och kommer ytterligare att täppa till ett redan hårt exploaterat stadsrum.

I planbeskrivningen för den gällande detaljplanen (2005-08976) anges att ”den nya bebyggelsens höjdskala, volym och utbredning ska ta hänsyn till […] närheten till Gamla stan, 1600-talets stadsfront på Södermalm, landskapets karaktär med förkastningsbranten på Södermalm och de topografiska förhållandena”. Vidare anges att ”KF-huset och Glashuset även i framtiden ska vara överordnade den nya bebyggelsen i stadsbilden”.

I stället för att förhålla sig ödmjukt till Gamla stans småskalighet, den mäktiga förkastningsbranten, Södermalms dramatiska silhuett och den strategiska platsen vid Stockholms inlopp, framstår Nobel Center med sin kompakta slutna volym av sammanbyggda klossar som en dominerande solitär – en byggnad som vill bli sedd, men inte förstår sin plats. Det är ett välkänt grepp i samtida prestigeprojekt: ikon före kontext, varumärke före anpassning.

Ett värdigt Nobel Center måste tvärtom utformas med respekt för platsen.

Men det handlar inte om att skrika högt och dominera stadsmiljön. För ett hus som sägs representera mänsklighetens främsta intellektuella och kulturella landvinningar är det anmärkningsvärt hur lite arkitektoniskt samspel som byggnaden uttrycker i förhållande till det offentliga rummet. Ett värdigt Nobel Center måste tvärtom utformas med respekt för platsen, såsom anges i planbeskrivningen.

I gestaltningsprogrammet anges att bebyggelsen ska utformas ”med en nutida arkitektur förankrad i de befintliga byggnaderna – Glashusets horisontella och KF-husets vertikala arkitektoniska uppbyggnad samt den gavelarkitektur som finns i Gamla stans bebyggelse […] Fasader ges en likartad fönster- och våningsindelning med glasade genomsiktliga länkar …” På plankartan anges att ”Gestaltningsprogram ska följas för respektive område”.

Valet av tegel som fasadmaterial är i och för sig positivt och ger en genklang från många märkesbyggnader i centrala Stockholm, bland annat Stadshuset. Den arkitektoniska gestaltningen är dock tung och sluten och brister i anpassning till platsens rytm samt Glashusets och KF-husets arkitektur och följer därför inte riktlinjerna i gestaltningsprogrammet.

Förslaget strider således i väsentliga avseenden mot intentionerna enligt planhandlingarna. När Nobel Center planerades på Blasieholmen möttes förslaget av massiv kritik – inte av motvilja mot Nobelstiftelsen eller Nobelpriset, utan av omsorg om platsen. Där pekade många, inklusive mark- och miljödomstolen, på att byggnaden skulle orsaka påtaglig skada på riksintresset för kulturmiljövården. Det nya förslaget är på liknande sätt okänsligt utformat i förhållande till den omgivande kulturhistoriskt värdefulla stadsmiljön.

Vi ifrågasätter inte behovet av ett Nobel Center, men däremot föreställningen att dess symboliska tyngd skulle ge frikort till ett så dominerande byggkomplex med brist på anpassning till den historiska stadsmiljön. Stockholm förtjänar bättre. Sverige och svenskarna förtjänar bättre.

Hannes Granberg
Länsombud i Södermanlands län, Svenska byggnadsvårdsföreningen