Globaliseringen gör världen mindre. Inte som en abstrakt idé, utan som ett strukturellt skifte i hur vi lever, arbetar och skapar värde. När digital kommunikation slog igenom förändrades spelplanen i grunden. Nu sker samma sak igen, men på en långt mer genomgripande nivå. Denna gång handlar det om finanssystemen, och som en direkt följd av detta, om den framtida globala arbetsmarknaden. Det skriver partiledaren för Medborgerlig Samling, Daniel Sonesson.
Med den digitala kommunikationen kunde människor plötsligt kommunicera med vem som helst, var som helst, utan friktion. Avstånd upphörde att vara ett verkligt hinder. Världen krympte. Nu händer samma sak med pengar och transaktioner.
De finansiella infrastrukturer som under decennier varit nationellt bundna håller på att ritas om. Långsamma system ersätts av digitala, gränsöverskridande lösningar. Människor kan i dag röra kapital mellan länder på sekunder, ha tillgångar på flera platser samtidigt och använda både traditionella valutor och digitala tillgångar i sin vardag. Transaktioner blir omedelbara, oavsett geografisk position.
Parallellt accelererar AI-utvecklingen i en takt vi aldrig tidigare upplevt. Språkbarriärer suddas ut i realtid, administration automatiseras och uppgifter som tidigare krävde fysisk närvaro kan nu utföras från i princip var som helst.
Detta förändrar inte bara hur företag organiseras. Det förändrar hur hela samhällen konkurrerar.
Den generation som inom bara några år kommer att dominera konsumtionen och därmed påverka ekonomins riktning, tänker redan globalt. För dem är det inte avgörande om man arbetar från Sverige, Frankrike, USA eller Japan. Det avgörande är friheten att röra sig, möjligheten att skapa, och vilken plattform som erbjuder bäst förutsättningar.
Nästa stora transformation handlar därför om var vi väljer att arbeta, och var vi väljer att bo. Det är långt ifrån självklart att dessa två fortsättningsvis kommer att vara samma plats.
Företag kommer i allt högre grad att söka kompetens där den finns, inte där huvudkontoret råkar ligga.
Historiskt har arbete varit tätt knutet till nationella regelverk, lokal arbetsrätt och fysiska kontor. Men när både kommunikationen och finanssystemen blir globala förändras synen på arbetsplats i grunden. Internationella konsultupplägg och hybrida arbetsformer har redan vuxit kraftigt. Framöver kommer utvecklingen att accelerera ytterligare.
Företag kommer i allt högre grad att söka kompetens där den finns, inte där huvudkontoret råkar ligga. Individer kommer att kliva in i organisationer över nationsgränser, rekommenderas in i team och kulturer globalt och arbeta på platser där livet fungerar bäst. Det som styr blir inte längre postnummer. Det som styr blir kompetens, erfarenhet, värderingar och kulturell tillhörighet.
Här står nationer inför en historisk prövning. Ju mer rigid arbetsmarknadslagstiftning, desto större byråkrati och högre skatter utan tydligt värde – desto starkare blir drivkrafterna för både företag och talanger att välja andra jurisdiktioner. Arbete rör sig dit det är enkelt att skapa, enkelt att skala och rimligt att leva.
Högre skatter kan i vissa fall motiveras om de motsvaras av hög trygghet, låg korruption och robust välfärd. Men när denna balans brister försvagas landets attraktionskraft snabbt. Konkurrensen om kompetens kommer att växa explosionsartat, och nationella regelverk utsättas för global prövning.
I ett sådant läge fungerar inte en kombination av växande otrygghet, höga skattenivåer, energibrist och komplexa regelverk. Länder som inte förmår anpassa sig riskerar att se både kapital och humankapital söka sig bort.
Yngre generationer är dessutom mindre benägna att underordna sig system som begränsar frihet, tillväxt och livskvalitet. De ser världen som sin arbetsmarknad och fattar bostadsbeslut utifrån trygghet, möjligheter, kostnader och framtidsutsikter. Att flytta mellan kontinenter kan för dem bli lika odramatiskt som att byta stad.
Detta ställer Sverige inför ett avgörande vägval. Vill vi vara en plattform som attraherar morgondagens entreprenörer, innovatörer och specialister, eller ett system de aktivt väljer bort?
Om svaret är det förra krävs en tydlig kursändring. Byråkratin måste minska. Skattesystemet måste bli mer konkurrenskraftigt. Arbetsmarknaden behöver större flexibilitet. Regelverk måste utformas med tillväxt i åtanke, inte med kontroll som första princip.
Framtidens vinnande ekonomier kommer att vara de som förstår att rörlighet inte går att stoppa, bara att attrahera. De samhällen som kombinerar frihet med stabilitet kommer att bli magneter för kompetens. De som väljer överreglering riskerar stagnation.
Detta är inte en avlägsen framtidsfråga. Den pågår här och nu. Globaliseringen väntar inte på politiska processer. Den belönar de länder som agerar och lämnar de passiva bakom sig. Frågan är därför enkel: ska Sverige vara ett land som öppnar dörrar, eller ett som bygger hinder?
Valet handlar ytterst om vilken ekonomisk filosofi som ska vägleda oss framåt. Ett samhälle som litar på marknadens dynamik, människors drivkrafter och företagsamhetens kraft skapar förutsättningar för välstånd. Ett samhälle som fastnar i överreglering riskerar motsatsen.
Sverige har alla möjligheter att bli en global toppdestination för arbete, innovation och entreprenörskap. Men då krävs modet att reformera innan verkligheten tvingar oss. I och med detta är marknadsliberalismen den enda vägen och vi måste en gång för alla göra upp med kollektivismen, socialismen, massiv överstatlighet, byråkrati, höga skatter och bidragsfest med högt utanförskap och polariserat samhälle som direkt följd.
Tiden är inne att rösta på förändring och den enda kraft som på allvar vill göra upp med karriärpolitikernas skattefinansierade lapptäcke.
Daniel Sonesson
Partiledare
Medborgerlig Samling
