I skuggan av rysk aggression är regeringens förslag att avskaffa femårslicensen för sportskyttar ett välkommet steg. Med nära 200 000 sportskyttar fyller utövarna en viktig funktion i Sveriges utarmade totalförsvar. Låt sporten få expandera och frodas som den folkrörelse den är, skriver statsvetaren Peter Horntvedt.
Redan 1860 bildades Sveriges första organiserade skytteförening: Skarpskytterörelsen. Den växte snabbt och samlade tiotusentals skyttar landet över i en tid då försvaret ansågs försvagat och försvarsviljan låg. Därtill bildades Frivilliga Skytterörelsen 1893, som under andra världskriget samlade över 300 000 medlemmar. Nästan varje socken hade en skjutbana, och skytte var en självklar del av att skydda nationens suveränitet.
Sedan dess har antalet utövare dalat, inte minst på grund av regelkrångel och politiska beslut som försvårat för människor att engagera sig i sporten. Licensreglerna har stramats åt. Där det tidigare räckte med en varaktig licens måste dessa nu förnyas vart femte år, även om inget förändrats vad gäller innehavarens liv eller laglydnad.
Men det är inte bara licenssystemet som satt käppar i hjulet. Även miljölagstiftningen har blivit ett hinder. Sedan 1990-talet har byråkratiska krav på blysanering, bullerdämpning, markmiljö och säkerhetszoner drivit upp kostnaderna för att bedriva skytteverksamhet. Det märks i siffrorna. År 2006 fanns det 5 549 skjutbanor i Sverige. I dag uppskattas antalet till cirka 4 000.
Sportskyttet är en del av lösningen på ett samhälle som inte bara måste försvaras med ord.
Efter Örebromassakern hårdnade debatten än mer och hela rörelsen ifrågasattes. Det är ett misstag – när politiker talar sig varma om att skydda vårt öppna samhälle måste de också värna om dem som besitter förmågan att faktiskt skydda det. Massakern får aldrig bli ett slagträ mot de tusentals laglydiga skyttar som ser sporten som en fin gemenskap, snarare än ett medel för glorifiering av vapen.
Fokus inom sporten ligger på respekt och ordning, kamratskap och god etik. Här samlas människor över generationsgränserna, från 18-åringar till de över 90 år. Här spelar det ingen roll vad du kör, var du bor eller vad du röstar på. Det är ett av få ställen i samhället där meritokratin är total: den som prickar bäst, vinner. Sportskytte är en av Sveriges mest missförstådda idrotter. Trots att den är strikt reglerad och bygger på kontroll, disciplin och säkerhet, förväxlas den ofta med vapenromantik och aggression. Men statistiken talar sitt tydliga språk: det dödliga våldet med legala vapen har minskat från i snitt 6,5 fall per år mellan 1991 och 1994, till dagens 2,8 mellan 2018 och 2021 – trots att befolkningen ökat med nära två miljoner sedan 1994.
Sportskyttet är inte ett problem. Det är en del av lösningen på ett samhälle som inte bara måste försvaras med ord, utan med vilja, färdighet och mod.
