Systemet med enskilda motioner är ett spel för galleriet och endast ett sätt att få riksdagen och dess ledamöter att framstå som mäktigare än vad de är. Många vill att systemet slopas och det som intresserar medierna mest är vem som skrivit flest motioner. Media skulle kunna spela en viktig roll genom att överge ”flest är bäst” och ersätta det med ”flest är sämst”.
Efter riksmötets högtidliga öppnande med närvaro av kungafamiljen, den diplomatiska kåren, det officiella Sveriges elit och näringslivets toppar väntar en hektisk tid för de folkvalda. Den allmänna motionstiden. Riksdagsordningen anger bara vagt när den ska inledas, däremot med exakthet när den ska avslutas, nämligen samtidigt som motionstiden för regeringens budgetproposition går ut.
Under dessa veckor gäller det för ledamöterna att visa framfötterna och lämna så många förslag som möjligt om allt som kan komma att prövas av riksdagen. Här sätts ledamöternas flit och fantasi på hårda prov ty det är viktigt att visa sig aktiv. Några krav på motionens innehåll och kvalitet ställs inte men en rimlig begäran från väljarna är förstås att motionerna är kloka, omdömesgilla och relevanta. Det säger sig självt att med både tidspress och krav på leverans blir kvaliteten lätt lidande. Ibland kan det vara si och så med den saken. Sålunda händer det att förslagsställaren inte kunnat skilja på vad som är statens uppgift och vad som är kommunernas/regionernas, och yrkar på att riksdagen ska besluta om sådant som inte faller inom riksdagens kompetensområde. Mera välskrivna är dock motionerna när de inte författats av ledamoten själv utan av en företrädare för en intresseorganisation som på detta sätt vill få uppmärksamhet för en egen sak. Ledamotens uppgift blir då enkel – bara sätta sitt namn på motionen.
