I Lennart Sjögrens poesi går naturens egenvärde och dess biologi aldrig förlorade i litterära idéer. Sjögrens nya diktsamling ”Vi är en, vi är många” är inget undantag från regeln.
Lennart Sjögren, som nyligen fyllde 96 år, har under många år ofta sagt att han inte ska skriva fler diktsamlingar. Men gång på gång har han brutit detta löfte. Kan det vara så att löftet snarare har varit ett sätt att beskriva en strävan att skriva bortom sin egen person och låta naturen själv utgöra dikten? Detta kan mycket väl vara en övertolkning – eller kanske inte ändå, när man betänker vilket slags poet vi har att göra med.
Lennart Sjögren intar en särställning bland de svenska naturlyrikerna, hos vilka naturen oftast antingen är något idylliskt eller något man återspeglar sitt personliga inre i. I Sjögrens poesi däremot, inte minst alltsedan genombrottet med ”Dikter ur landet” (1969), upphör naturen aldrig att vara biologi. Samtidigt öppnar hans poesi, inte minst den från senare tid, existentiella bråddjup på ett sätt som närmar sig det andliga.
