Motsägelsefulla uppgifter, bristande utredningar och obeaktad bevisning kan avgöra sexualbrottsmål. Ändå blir det allt svårare att diskutera sådana brister utan att anklagas för att ta parti mot målsäganden, skriver juristen Kada Karlsson.
Sexualbrott är bland de allvarligaste brott en människa kan utsättas för. Den som berättar om ett övergrepp ska mötas av respekt, en professionell utredning och ett rättsväsen som tar uppgifterna på allvar. Men det får aldrig innebära att den tilltalades rättigheter försvagas eller att domstolarnas uppgift förändras från att pröva skuld till att bekräfta en anklagelse.
Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Verkliga sexualbrott ska lagföras och ingen ska dömas om åklagaren inte har bevisat åtalet bortom rimligt tvivel.
I debatten om samtyckeslagen har denna självklarhet blivit allt svårare att uttrycka. Den som frågar hur bevisningen har värderats riskerar att anklagas för att misstänkliggöra kvinnor. Den som pekar på motsägelser, alternativa händelseförlopp eller brister i utredningen påstås förringa brottsoffer. Därmed skapas ett klimat där själva tvivlet framställs som moraliskt felaktigt.
Men rimligt tvivel är inte ett angrepp på en målsägande. Det är en rättsstatlig säkerhetsventil.
Sexualbrott sker ofta utan utomstående vittnen. Därför kan domstolar behöva bedöma muntliga berättelser med stor noggrannhet. Just då måste kraven på objektivitet, kritisk prövning och en fullständig utredning vara särskilt höga. En berättelse kan upplevas som trovärdig utan att åtalet för den skull är styrkt. Trovärdighet är inte detsamma som bevisning, och sympati kan aldrig ersätta juridisk analys.
För familjen till den som anklagas förändras livet omedelbart. Redan innan dom har fallit möts de ofta av antagandet att deras son, bror eller partner är skyldig. När de efterfrågar svar betraktas de som partiska. När de granskar förundersökningen beskrivs de som förnekande.
Som kvinna vägrar jag acceptera att mitt kön används som ett argument för lägre beviskrav.
Men ibland är det just de anhöriga som upptäcker sådant som rättsväsendet borde ha undersökt: tidslinjer som inte går ihop, uppgifter som förändrats, vittnen som inte hörts eller digital bevisning som inte analyserats.
Att kräva att sådant prövas är inte att angripa den som anmält. Det är att försvara domstolens skyldighet att döma rätt.
En felaktig dom skadar fler än den dömde. Den verkliga gärningsmannen undgår ansvar. Målsäganden får en rättsprocess vars resultat senare kan ifrågasättas. Familjer bryts sönder och allmänhetens förtroende för rättsväsendet försvagas.
Politiker bör därför sluta behandla varje krav på förstärkt rättssäkerhet som ett hot mot kvinnors trygghet. Kvinnors rätt till skydd och mäns rätt till en rättvis rättegång står inte i motsats till varandra. Båda är uttryck för samma princip: Staten måste utreda brott noggrant och döma endast när bevisningen håller.
Som kvinna vägrar jag acceptera att mitt kön används som ett argument för lägre beviskrav. Jag blir inte tryggare av att någon döms på otillräcklig grund. Ingen blir tryggare av en rättsordning där den politiskt önskvärda domen blir viktigare än den juridiskt hållbara.
Samtycke ska vara utgångspunkten för sexuella relationer. Men i domstolen måste beviskravet fortfarande vara skuld bortom rimligt tvivel.
Den principen är inte förhandlingsbar – inte ens när brottet väcker starka känslor.
Kada Karlsson
Jurist
