Jag begav mig till Oslo. Sedan förra besöket hade jag nästan förträngt stadens märkliga arkitektoniska uttryck. Centrala Oslo framstår som ett slags slumpmässigt collage av asymmetriska hus blandat med fyrkantiga lådor, slutna fasader och ett och annat insprängt spegelhus, som bryter mot den äldre bebyggelsen. Visst finns det fina stadsdelar, och jag gillar på flera sätt Oslo, men någonting i helheten är inte särskilt inbjudande. Många av de nyare husen tycks ha formgivits som objekt i sig själva, inte för att ingå i ett sammanhang, avläsas eller förstås. Ironiskt nog är de inte ens särskilt fina.

En liknande känsla av att saker blivit till för sin egen skull infinner sig inomhus i en ny, modern bostad, där man måste lära sig varje plats från grunden eftersom det ofta saknas ett gemensamt språk för funktioner i ny design. Ett kök avslöjar inte var kylskåpet står eller vad som är en diskmaskin. Jag tvivlar inför något så enkelt som hur jag ska sätta på vattenkranen. Innan jag lyckas tända en taklampa har jag redan tryckt på otaliga platta saker. När man designar bort den kommunikation som genom tiderna byggts upp för att underlätta navigering i byggnader och funktioner, ber man i praktiken besökaren att ägna sin kraft och uppmärksamhet åt själva designen i stället för vad den är till för.

Denna designade osäkerhet blir tydlig också i de stora, nybyggda kulturbyggnaderna. I Oslos nya Munchmuseum – ett hus som ser ut att vara på väg att tippa ned i Oslofjorden – var det vid första besöket svårt att hitta in i utställningslokalerna. Jag rörde mig upp och ned i rulltrappor, genom öppna ytor och nivåer som mer påminner om ett varuhus eller en internationell flygplats än ett museum.