Äntligen är den här – en svensk kulturkanon. Hundra verk har valts ut ur det svenska kulturarvets stora skattkista. Arbetet kan liknas vid en kulturell odyssé som lyfter fram milstolpar som under århundraden har format Sverige och svensk kultur.

Den statliga utredningen har varit omdebatterad och recenserad innan den presenterades. Det har debatterats om begreppet ”en svensk kulturkanon”, och vad den ska eller inte ska innehålla. Kärnfrågan om kulturens syfte har tangerats, men har inte fått den plats den förtjänar i den allmänna debatten. Frågan är om politiker, beslutsfattare, kulturskapare och media är öppna för samtal som utmanar ingrodda kulturpolitiska narrativ och som når bortom det polariserade skyttegravskriget. I grund och botten handlar det om huruvida kärleken till konst och kultur är större än egennyttan, och om det finns tillräckligt med mod för att sticka upp huvudet ur skyttegraven för att få ett vidare perspektiv.

Vid presentationen den 2 september framhöll kulturminister Parisa Liljestrand att hon vill att en svensk kulturkanon ska få vara något annat än ett politiskt projekt. Samtidigt lyfte kommitténs ordförande Lars Trägårdh vikten av att den nya kulturkanonen ska ses som början på en viktig och levande process, som omfattar såväl lokalsamhället som övergripande strategier. Kommitténs förslag är bland annat att bilda en fri och självständig stiftelse, skapa en digital portal för kunskapsförmedling, ta fram och sprida tryckt material om kanonen samt samverka med studieförbund och folkhögskolor.