SVT och SR har inte bara stor publik, utan också betydande makt över vilka frågor, perspektiv och ord som präglar samhällsdebatten. När en skattefinansierad medieaktör får en så dominerande ställning riskerar såväl konkurrensen som mångfalden och förtroendet att försvagas. Därför bör public service-avgiften kunna ifrågasättas, skriver strategiske rådgivaren Fredrik Wilkens (MED).
Grundtanken var att public service skulle stärka demokratin. Granskande journalistik, frikopplad från ägarintressen, skulle verka i allmänhetens tjänst. Men tänk om problemet i dag är det motsatta? Tänk om public service i sin nuvarande form inte längre stärker demokratin, utan hotar den genom sin dominans, sin skattefinansiering och sitt problemformuleringsprivilegium?
En demokrati behöver konkurrerande verklighetsbeskrivningar, medier som kan väljas bort och en mångfald av nyheter och perspektiv. Den behöver institutioner som inte blir så stora att deras urval uppfattas som verkligheten själv.
SVT och SR har inte bara publik, de har verklig makt. De påverkar vilka frågor som anses viktiga, vilka perspektiv som återkommer, vilka experter som får auktoritet, vilka ord som används och vilka konflikter som över huvud taget rapporteras.
De etablerade medierna har alltför ofta haft svårt att stå emot samtidens dominerande narrativ. I stället för att granska starka opinioner har de valt att förstärka dem som de uppfattar som moraliskt goda. I stället för att pröva aktivistiska problemformuleringar har de lånat aktivisternas språk.
Även demokratiska institutioner måste kunna granskas utifrån sina faktiska effekter.
Klimatbevakningen är ett tydligt exempel.
SVT, SR och andra stora medier ska naturligtvis rapportera om klimatförändringar. Förändringarna är verkliga och ska bevakas seriöst, men de etablerade medierna har uppenbara svårigheter att skilja mellan klimatvetenskap, klimatpolitik och klimatalarmism.
Vetenskapen kan beskriva risker, osäkerheter, sannolika utvecklingskurvor och tänkbara konsekvenser. Politiken måste därefter väga dessa risker mot kostnader, frihet, välstånd, energiförsörjning, industrins konkurrenskraft och människors vardag. Klimatalarmismen gör något annat: den förstorar risker, tonar ned osäkerheter och gör politiska avvägningar till moraliska nödlägen.
Denna verklighet borde journalisterna granska. I stället har de alltför ofta låtit sig bli klimatalarmisternas megafon.
För vilka frågor ställs inte tillräckligt ofta? Vad kostar åtgärderna? Vilka grupper får bära kostnaden? Hur stor blir den faktiska effekten av svenska åtgärder? Vilka prognoser har slagit fel? Vilka risker är betydande och vilka är hypotetiska? Och varför behandlas vissa politiska svar på klimatfrågan som vetenskapliga nödvändigheter, medan andra avfärdas som ansvarslösa?
Försvararna kallar det klimatskepticism, men det är vad man kan förvänta sig av helt vanlig journalistik.
Under lång tid har kritik av invandringspolitiken mer eller mindre tydligt påståtts grunda sig i rasism – trots att ifrågasättandena handlat om samhällskostnader, trygghet, kultur och sammanhållning. I frågor om identitetspolitik har ord från aktivistiska miljöer ofta vandrat rakt in i journalistiken och blivit neutrala nyhetsbegrepp. Ta bara ett ord som ”mångfald”. Här argumenterar jag för att mångfald är nödvändig i medierapporteringen. Men mångfald som identitetspolitiskt begrepp står i konflikt med meritokratin. Ord kan vara relevanta, men de är sällan ideologiskt oskyldiga.
När man okritiskt övertar aktivismens språk övertar journalistiken också delar av aktivismens världsbild. Det är tillräckligt allvarligt i privata medier. Men där finns åtminstone en enkel utväg: läsaren kan sluta betala.
Med public service är det annorlunda. Genom public service-avgiften tvingar politikerna skattebetalarna att finansiera SVT och SR. Även de som inte tar del av tjänsterna och de som saknar förtroende tvingas betala för dem.
Förtroendet för public service skiljer sig kraftigt mellan olika väljargrupper. Detta borde tas på större allvar. SVT rapporterade nyligen självt att förtroendet för SVT:s innehåll sjunkit bland personer som identifierar sig som klart till höger. År 2024 uppgav 57 procent i gruppen att de hade mycket eller ganska stort förtroende för SVT:s innehåll. År 2025 var siffran 46 procent.
Ett vanligt svar från medievärlden är att de som är skeptiska till public service saknar förtroende för alla institutioner. Det är ett bekvämt svar, men också ett arrogant sådant. En annan förklaring är att många med mig varje kväll ser och hör hur våra frågor, erfarenheter och verklighetsbilder avfärdas, medan vänsterliberala och gröna problemformuleringar görs till norm.
Vi ser vad som ges moralisk laddning. Vi ser vilka perspektiv som presenteras som ansvarstagande och vilka som får rollen som hotfulla, okunniga eller bakåtsträvande. Vi ser vilka ämnen som behandlas som problem och vilka som behandlas som hot mot demokratin. Till slut drar vi slutsatsen att public service inte är vårt.
Etablerade medier har små incitament att driva en seriös diskussion om public services dominans. En sådan diskussion skulle nämligen sannolikt leda till mer konkurrens, mindre institutionell trygghet och högre krav på att publiken faktiskt ska vilja betala för vad de får. Eftersom få journalister frivilligt granskar effekterna av public services dominans måste politiken ta tag i problemet.
Vi har redan fått alltför många utredningar om public service. Vad vi behöver är en ärlig diskussion om varför skattebetalarna över huvud taget ska tvingas finansiera en så bred och dominerande medieaktör.
Det räcker inte att tala om public service som en demokratisk institution. Även demokratiska institutioner måste kunna granskas utifrån sina faktiska effekter. Om effekten blir minskad mediemångfald, hämmad konkurrens, koncentrerad agendasättande makt och växande misstro bland stora väljargrupper, då har institutionen blivit ett demokratiskt problem.
I den meningen är dagens public service-modell inte bara föråldrad, utan den har dessutom fått en antidemokratisk systemeffekt.
Därför menar jag att konkreta förslag på hur public service- avgiften kan göras frivillig måste upp på bordet inför riksdagsvalet.
Fredrik Wilkens
Strategisk Rådgivare, Medborgerlig Samling
