I november 2025 skrev jag ledaren ”Därför är en snabb fred i Ukraina den enda moraliskt hållbara vägen”. Utgångspunkten var att både konsekvensetik och pliktetik leder till samma slutsats: en snabb fred är den enda etiskt försvarbara vägen, även om den inte kan betraktas som rättvis. Sex månader senare är den militära situationen i allt väsentligt oförändrad.
Samtidigt har ytterligare tiotusentals fler människor dödats eller skadats. De samlade förlusterna uppgår nu till över två miljoner sedan invasionens början. Kriget har därmed inte förändrat sin strategiska riktning, men fortsatt att ackumulera mänskligt lidande och materiella kostnader. Ryska missiler och drönare slår regelbundet mot Kiev och andra städer, medan ukrainska långräckviddsattacker skapar skräck på Krim och träffar oljedepåer och raffinaderier djupt inne i Ryssland. Resultatet är bland annat akut bensinbrist i flera ryska regioner – ett exempel på hur kriget påverkar båda sidors infrastruktur och ekonomi utan att någon sida förmår bryta igenom.
Ryssland har fortsatt förmåga att föra kriget vidare, men varje ytterligare steg framåt sker till ett stigande pris i militär kapacitet, ekonomi och demografisk förlust av liv. Ukraina har samtidigt visat en uthållighet som saknar motstycke, men denna uthållighet har inte förändrat den grundläggande begränsningen: med konventionella medel finns ingen realistisk väg tillbaka till de territorier som förlorades 2014 och 2022 utan att krigets totala belastning – i form av fortsatt dödande och samhällelig utmattning – blir existentiell för staten.
