I den offentliga kulturdebatten finns en frågeställning som medvetet eller omedvetet kringgås – tabustämpeln är svår att tvätta bort. Det hänger delvis samman med kulturpolitikens ledstjärna att se till att hålla ”armlängds avstånd” till kulturlivet, och delvis med de konstnärliga utbildningsinstitutionerna själva. Frågan är central och handlar om vilken typ av kultur som ska skattefinansieras och ges plats i det offentliga rummet. Det är inte formen som här åsyftas utan innehållet.
Den 22 september presenterade kulturminister Parisa Liljestrand satsningar inom Kulturdepartementets områden i budgetpropositionen för 2026.
– Det här är en budget där vi fortsätter bygga vidare på flera prioriterade områden inom kulturpolitiken, där vi bland annat satsar på barns och ungas rätt till kultur och bildning, på beredskap inom kultursektorn och på breddad finansiering. Jag är stolt över att vi med denna budget bidrar till att skapa bättre förutsättningar för ett starkare Kultursverige, sade kulturminister Parisa Liljestrand.