Det finns en mening jag hör allt oftare: ”Jag orkar inte lyssna längre.” Inte på ännu en partiledardebatt, ännu ett utspel eller ännu en intervju där frågan tycks vara mindre viktig än vem som levererar den vassaste repliken. Politiken har blivit en ständig kamp om uppmärksamhet, positioner och den egna berättelsen. Det skriver läkaren, forskaren och författaren Hans Hägglund.
Det är en utveckling vi bör ta på allvar. För demokratin bygger ytterst inte bara på rösträtten. Den bygger på att människor upplever att det politiska systemet är värt att engagera sig i, att de som fått förtroendet att styra också förvaltar det med respekt för oss medborgare – och att det går att lösa stora samhällsproblem även när man tycker olika. Vid riksdagsvalet 2026 röstade nära 85 procent av de röstberättigade. Det är ett högt valdeltagande, men också en påminnelse om att demokratin inte kan tas för given. Vi behöver en annan politisk kultur.
Sverige står inför problem som inte låter sig lösas under en mandatperiod. Klimatförändringar, demografiska förändringar, energiförsörjning, kompetensförsörjning, vårdens utveckling, skolan, integration, kriminalitet, försvars- och säkerhetspolitik och den snabba teknikutvecklingen kräver beslut som håller över tid. Beslut som är långsiktiga och hållbara.
Ändå präglas det politiska samtalet ofta av motsatsen: korta tidshorisonter, taktiska positioneringar och en ständig jakt på nästa rubrik. Det är inte svårt att förstå varför. Politik är konkurrens om väljarnas förtroende. Men när den politiska konkurrensen tränger undan förmågan att samarbeta riskerar något viktigt att gå förlorat. Demokratin behöver inte mindre konflikt. Den behöver bättre konflikt.
Att olika partier har olika ideologier och prioriteringar är en självklar del av demokratin. Men det måste vara möjligt att samtidigt erkänna att motståndaren kan ha rätt i en sak, att kompromisser ibland är nödvändiga och att vissa frågor är större än nästa opinionsmätning.
Låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk om Sverige styrdes som ett företag eller en organisation. Föreställ er en ledningsgrupp i ett stort företag eller en stor organisation där medlemmarna ägnade huvuddelen av sin tid åt att misstänkliggöra varandra, markera mot varandra och förklara varför den andra sidan har fel – helt enkelt respektlöst häva ur sig ogrundade påståenden. Hur länge skulle den organisationen fungera?
Samtidigt skulle ingen seriös företagsledning fatta beslut om en långsiktig investering genom att först fråga: Hur kan vi använda detta för att vinna nästa interna konflikt? Man skulle sannolikt analysera problemet, lyssna på olika perspektiv, väga alternativ, identifiera risker och försöka hitta en väg framåt.
Men det finns ett annat hot som vi borde tala mer om: Vad händer om människor helt enkelt slutar bry sig?
Politik kan naturligtvis aldrig fungera exakt som ett företag eller en organisation. Ett demokratiskt samhälle måste rymma konflikter, värderingar och intressemotsättningar. Men det borde gå att förvänta sig samma grundläggande professionalitet: respekt för fakta, respekt för motståndaren och respekt för det långsiktiga uppdraget.
Nu när valresultatet är klart måste den politiska processen handla om att skapa förutsättningar för att styra hela landet – inte om att maximera det egna partiets kortsiktiga position. Medborgarna har röstat. Därefter måste de folkvalda göra sitt arbete. Det innebär att söka samarbeten där det är möjligt, tydliggöra var de verkliga konfliktlinjerna går och våga kompromissa när det behövs. Det innebär också att kunna säga: Här är vi oense. Men lika gärna: Här är vi överens. Överens om vad som är bäst för Sverige. Det senare hörs alltför sällan.
Tillit är demokratins kapital. Den byggs långsamt, men kan raseras snabbt. Den byggs när politiker håller vad de lovar, när de erkänner misstag, när de kan ändra uppfattning utifrån ny kunskap och när de behandlar medborgarna som vuxna människor. Den byggs också när politiska motståndare kan samarbeta utan att för den skull överge sina ideologiska utgångspunkter. Och den byggs när människor märker att politiken faktiskt försöker lösa de problem som de möter i sin vardag. Det är lätt att tala om hoten mot demokratin i form av desinformation, extremism, utländsk påverkan och sociala medier.
Alla dessa potentiella hot förtjänar uppmärksamhet. Men det finns ett annat hot som vi borde tala mer om: Vad händer om människor helt enkelt slutar bry sig? Om de slutar lyssna. Slutar engagera sig. Slutar tro att politiken kan göra skillnad. Då räcker det inte att säga att demokratin fungerar eftersom det fortfarande hålls fria val. En levande demokrati kräver också människor som vill delta i den.
Inför nästa mandatperiod borde ribban höjas. Jag skulle önska att våra politiska företrädare, oavsett parti, tog detta på allvar. Mindre teater och mer ansvar. Mindre kortsiktig positionering och mer långsiktighet. Mindre misstänkliggörande och mer respekt. Mindre fokus på vem som vinner dagens debatt och större fokus på vilket samhälle vi lämnar efter oss. Sverige behöver inte politiker som tycker lika. Sverige behöver politiker som kan vara djupt oense och ändå samarbeta när det behövs. Det är inte ett tecken på svag demokrati. Det är ett tecken på en mogen demokrati.
Nästa mandatperiod borde därför inte bara handla om vilken politik som ska genomföras. Den borde också handla om hur politiken bedrivs. För i slutändan är demokratins styrka inte bara att folket får välja sina företrädare, den är att människor fortsätter att tro att det är värt att göra det.
Hans Hägglund
Läkare, forskare och författare
