När någon på en fest berättar en historia så är det mycket roligare om historien är sann. En helt påhittad och elegant berättelse kan ha sin charm, men leder sällan till samma uppsluppenhet bland åhörarna. Låt mig ge exempel.
Det var en tysk, en engelsman och så Bellman …” Sådana kvickheter har vi alla hört sedan vi var små. Man skrattade gott, och visst var det ett sätt att lära sig humorns beskaffenhet. Överraskningen i sista raden fick alla oss småkillar att flabba.
Min pappa gillade så kallade oneliners: ”Där uppe där det är tänt har jag släckt/släkt.” Dubbeltydigheten i orden var själva skämtet.










