Svenska jägareförbundet hävdar att nästan alla svenskar stöder deras linje, men vägrar visa frågan bakom siffran. Det väcker en större fråga: Vad tycker svenskar egentligen om jakten på hotade djur? Det skriver författaren Misha Istratov.
Jägareförbundet, som har statens uppdrag att informera om viltvård, har proklamerat att 88 procent av svenskarna ”accepterar jakt”. Förbundet ville inte lämna ut information om hur frågan var formulerad. När denna till slut delgavs genom Sifo visade sig huvudfrågan bestå av en enda rad: ”Accepterar du jakt, ja eller nej?” Inte ett ord om vilken sorts jakt. Att fråga så är ungefär lika upplysande som att fråga om någon tycker om mat. Visst gör de flesta det – ända tills man får veta vad som ligger på tallriken.
Under min treåriga granskning av svensk viltförvaltning upptäckte jag att bilden vänder helt när frågorna blir konkreta. I en Yougovmätning 2022 sade nästan två tredjedelar nej till licensjakt på lodjur, en art som SLU Artdatabanken klassificerar som sårbar (hotad). Lika många var emot att djur jagas medan de har ungar. Naturvårdsverkets undersökning 2025 visar att 67 procent avvisar jakt för enbart spänning och avkoppling. Det antyder att stödet för jakt beror på vilken jakt det gäller.
Nu finns färska siffror, och den här gången redovisas frågan öppet. På uppdrag av Insamlingsstiftelsen Artkrisen frågade Sifo i juni över tusen svenskar: ”Ska det vara tillåtet att jaga hotade arter?” Nej, svarade nära två tredjedelar, och frågan kom före information om dagens jakt. Ställde man villkoret att forskningen visar att lodjuret inte klarar sig på sikt, ville hela tre av fyra stoppa jakten.
Konflikten blir tydligast i frågan om lodjuret, ett av Sveriges mest uppskattade rovdjur, men också ett djur som fortfarande jagas. I SLU:s stora statliga undersökning är åtta av tio positiva till att lodjur finns i landet och tre fjärdedelar kan tänka sig det i närheten av bostaden. Den tystlåtna katten skrämmer nästan ingen. Ändå är det just den staten låter skjuta när 153 lodjur tilldelades i licensjakt i år. Totalt över 1 000 har skjutits på tio år, samtidigt som stammen uppskattas till omkring 1 500 individer.
Stoppa jakten på de hotade djuren så länge forskarna varnar för stammarna.
Varför går det till så? Därför att lodjuret sällan kostar politiskt. Det syns nästan aldrig och angriper sällan fårbestånd. Samtidigt finns en välorganiserad jaktopinion som länge drivit linjen att rovdjur ska hållas tillbaka, både för att minska konkurrensen om hjortdjuren och för att rovdjursjakten för vissa har ett egenvärde. Forskningen varnar samtidigt för att den skandinaviska stammen är genetiskt utarmad och får för lite nytt blod från Finland för att återhämta den mångfald som gått förlorad.
Svenskarna har redan sagt sitt, i mätning efter mätning. De vill värna de hotade djuren. De säger nej till att jaga dem. De tycker att Sverige ska hålla sina löften: 87 procent vill se att landet följer sina internationella avtal om rovdjuren. Lodjuret är fredat enligt EU-rätten, och tre skilda organisationer har, oberoende av varandra, anmält jakten till EU-kommissionen. Ärendena bearbetas just nu. Ändå ligger politiken kvar.
Tre saker borde hända, och de borde hända fort. Stoppa jakten på de hotade djuren så länge forskarna varnar för stammarna. Kräv att statligt finansierade aktörer redovisar de frågor som ligger bakom de siffror de åberopar. Följ EU-rätten och begär förhandsavgöranden när jakten prövas, i stället för att vika för jaktlobbyn.
När opinion, forskning och internationella åtaganden pekar åt samma håll behöver politiken förklara varför den går en annan väg.
Misha Istratov
Författare
