Fästingfrågan är inte en sommarfråga. Fästingar kan vara aktiva långt in på hösten och ibland även vintertid. Ett fästingbett kan dessutom lika gärna ske i en park eller i trädgården som i skogen. När klimatet förändras och de milda perioderna blir längre måste också vår bild av fästingsäsongen förändras, skriver ordföranden för Borrelia- och TBE-föreningen Janna Strandli.
Den vanliga fästingen (Ixodes ricinus) har under de senaste decennierna brett ut sig längre norrut. Tajgafästingen (Ixodes persulcatus) har etablerat sig i landet. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) följer även trubbnosfästingen (Haemaphysalis punctata), som framför allt har hittats på Gotland och i Kalmar län. Andra arter kan följa med flyttfåglar. Inte alla etablerar sig, men fynden visar att den svenska fästingkartan inte är statisk.
Det är inte heller kartan över sjukdomarna.
Den svenska diskussionen har länge kretsat kring borrelia och TBE. De är våra vanligaste fästingburna infektioner, men Folkhälsomyndigheten beskriver fästingburna sjukdomar som ett växande folkhälsoproblem och konstaterar att även anaplasmos, babesios, neoehrlichios och rickettsios förekommer i Sverige.
Fästingar kan bära på bakterier, virus och parasiter, ibland flera smittämnen samtidigt. Det betyder inte att varje bett är farligt eller att naturen är ett hot, men att vår kunskap och diagnostik måste utvecklas i takt med den biologiska verkligheten.
TBE visar varför övervakningen är viktig. Under 2025 rapporterades 504 fall i Sverige, 31 procent fler än året innan. Sjukdomen förekommer nu i ett allt större geografiskt område, och fall rapporterades från fyra kommuner där TBE inte tidigare hade registrerats, varav tre i Skåne. Vi kan se förändringen eftersom TBE är anmälningspliktigt och ingår i ett nationellt övervakningssystem.
Men morgondagens fästingburna hot kommer inte nödvändigtvis med en etikett vi redan känner igen.
Under 2026 har SVA fått i uppdrag att stärka Sveriges beredskap för vektorburna sjukdomar och bygga upp en mer systematisk nationell övervakning av bland annat fästingar. Det är efterlängtat. Men nästa fråga är avgörande: Vad händer när vi hittar något?
Fästingfrågan kan inte hanteras isolerat inom human- eller veterinärmedicinen.
Om en art etablerar sig i ett nytt område måste vi förstå vilka smittämnen den kan bära. Om ett smittämne börjar förekomma där det tidigare varit ovanligt måste informationen snabbt nå humanmedicinen. Om människor insjuknar med en sjukdomsbild som vårdcentralen sällan möter måste kunskapen och diagnostiken finnas innan patienterna blivit många.
Annars riskerar Sverige att bli allt bättre på att kartlägga fästingar i naturen, medan människan i slutet av smittkedjan möter en sjukvård som arbetar efter gårdagens karta.
Fästingfrågan kan inte hanteras isolerat inom human- eller veterinärmedicinen. Fästingen rör sig mellan djur, människor och miljö. Fåglar, gnagare och hjortdjur påverkar dess livscykel, medan klimat, markanvändning och biologiska förändringar påverkar både fästingar och smittämnen.
Sverige har redan mycket av den kompetens som krävs inom forskning, veterinärmedicin, smittskydd och sjukvård. Utmaningen är att få delarna att tala med varandra och göra vägen från ett fynd i naturen till klinisk kunskap kortare. Övervakning har begränsat värde om informationen stannar hos dem som samlar in den.
Täckande kläder, kroppskontroll, snabb borttagning av fästingar och TBE-vaccination där den rekommenderas är viktiga åtgärder. Men när fästingburna sjukdomar blir en större folkhälsofråga kan inte hela ansvaret läggas på individen.
Sverige behöver en långsiktig nationell strategi där övervakning av arter och smittämnen kopplas till humanmedicin, diagnostik, forskning, information och prevention. Vi behöver inte veta exakt vilken fästing eller infektion som blir viktigast om 20 år. Vi behöver ett system som upptäcker förändringen när den sker och snabbt för kunskapen vidare till läkaren som möter patienten.
Fästingarna anpassar sig inte efter våra myndighetsgränser, vår sjukvårdsorganisation eller gårdagens kunskap. I en föränderlig natur är den viktigaste förmågan inte att kunna förutse allt, utan att upptäcka förändringen i tid.
Janna Strandli
Ordförande i Borrelia- och TBE-föreningen i Sverige
