”Att elever utforskar sin könsidentitet eller identifierar sig som transpersoner är inte ett problem.” Så skriver Skolverket. Men vad händer om samma synsätt förs över till förskolans yngsta barn? Det undrar Martin Lantz från Initiativet Vi tillsammans.
Frågan handlar inte om huruvida en treåring ska få leka med dockor, klä sig i klänning eller leka brandman. Det ska barnet självklart få. Frågan är en annan: Var går gränsen mellan att ge barnet frihet i leken och att som vuxen börja tolka leken som uttryck för en könsidentitet?
I läroplanen Lpfö 18 står det att förskolan ska motverka könsmönster som begränsar barns utveckling. Det är en rimlig ambition. Ett barn ska aldrig hindras från att leka eller utveckla sina intressen. Men därifrån följer inte att förskolan ska göra könsidentiteten till en pedagogisk fråga att analysera och bekräfta.
Inom utvecklingspsykologin är det välkänt att treåringens förståelse av kön är formbar och ofullständig. Barnet kan byta favoritkläder och roller från dag till dag, säga olika saker i olika sammanhang och det saknar ännu ett vuxet begrepp om vad kön innebär. Just därför är det vanskligt när vuxna drar långtgående slutsatser om barnets ”egentliga” identitet. En treåring kan vilja vara prinsessa ena veckan och grävmaskinist nästa. Poängen är inte att vuxna ska gissa vilket uttryck som är ”på riktigt”. Poängen är att de inte behöver bestämma det.
Här finns en avgörande skillnad mellan två förhållningssätt. Det ena är det fria: Du får vara precis som du vill, klä dig som du vill, leka med vad du vill. Du behöver inte följa några könsstereotyper. Det andra är det tolkande: Ditt sätt att uttrycka dig kan betyda att du har en annan könsidentitet, och därför bör vi vuxna aktivt bekräfta och stödja den.
Det första ger barnet stor frihet utan krav på tolkning. Det andra gör vuxna till aktiva formgivare i barnets identitetsprocess.
En pojke ska kunna leka med dockor utan att någon analyserar hans könsidentitet.
Paradoxen är uppenbar: Om målet är att göra kön mindre begränsande, varför görs könsidentiteten mer framträdande? En pojke ska kunna leka med dockor utan att någon analyserar hans könsidentitet. En flicka ska kunna bära keps och bygga med klossar utan att det tolkas som att hon ”egentligen” är en pojke. Lösningen på snäva könsnormer är att avdramatisera kön, inte att sätta nya etiketter på barnets lek.
Skolverket konstaterar själva att barns könsidentitet är föränderlig och kan ändras över tid. Men om myndighetens bekräftande förhållningssätt till barns könsidentitet också förs över till förskolan, varför skulle förskolan då aktivt bekräfta, namnge och ge tyngd åt något som myndigheten själv beskriver som föränderligt? Riskerar vi inte att låsa fast det som annars hade kunnat vara en övergående fas i leken?
Att möta barn med respekt handlar inte om att förneka deras upplevelser. Det handlar om att skilja mellan att ta barnet på allvar och att applicera vuxenbegrepp på barnslig utforskarlust. Det mest respektfulla och frigörande beskedet till en treåring kan vara:
”Du får vara precis som du vill. Du behöver inte bestämma vem du är.”
Barn behöver inte hjälp av förskolan för att definiera sin identitet. De behöver utrymme till att leka, pröva, förändras och växa utan vuxnas etiketter.
Martin Lantz
Initiativet Vi tillsammans
