Vi tänkte inte att medborgerliga rättigheter var avsedda som kryphål för grovt kriminella. Inte heller att den svenska biståndspolitiken skulle göda korrupta regimer och terrororganisationer. Det var aldrig meningen att rättsväsendet, lärosätena och myndigheterna skulle infiltreras av värdegrundsidealister, som drivit sin egen agenda. Vad hände och hur sticker vi hål på bubblan?
Det har funnits perioder i mitt liv då jag haft det tillräckligt gott ställt för att känna mig rik. Inte snuskigt rik, men rik nog att vara bjussig och dela med mig av mitt överskott till mindre bemedlade.
Ibland tänker jag att det är så vårt land länge sett på sig självt. Att Sverige är en rik nation som följaktligen är förpliktigad att dela med sig till fattigare länder via ett generöst utlandsbistånd och även till landets egna invånare via våra socialförsäkringar. Den inställningen genomsyrar hela den svenska värdegrunden och är kronan på verket i framväxten av en demokratisk välfärdsstat. Sverige vill därför fortsätta framstå som ett bjussigt land, en humanitär stormakt vars stolta ideal flitigt marknadsförts som del i vår nationella ”branding”.
