Med EU-medel och kommunala processer förs en ny energikarta in i Mörbylångas översiktsplan. Bakom tekniska formuleringar om självförsörjning, ”repowering” och energiproduktion döljer sig en konflikt om vem som ska bestämma över Ölands landskap, elnät och världsarv – svenska myndigheter, lokala planerare eller konsulter i Bryssel. Allt sker medan den offentliga debatten släpar efter, skriver civilingenjören och författaren Eva Dillner.
Trots att svenska myndigheter har sagt nej till riksintressen för vindkraft på Öland pågår en omfattande planering för en industriell exploatering av ön. Genom EU-kommissionens program Clean Energy for EU Islands har konsulter i Bryssel tagit fram rapporter som talar om upp till 1 300 vindkraftverk i Mörbylånga kommun. Frågan är hur ett projekt som helt ritar om kartan för ett av Sveriges mest känsliga kulturlandskap har kunnat drivas så långt utan politisk debatt eller offentlig insyn.
Jessica Stegruds (SD) varning i Bryssel och riksdagen om att Sverige riskerar att bli en vindkraftskoloni åt EU var inga tomma ord. Tjänstemän i Mörbylånga kommun har ingått projektavtal inom Clean Energy for EU Islands. Projektet har gått under radarn, med endast en liten notis i lokaltidningen om att EU-kommissionen valt ut 26 öar som ska få hjälp av EU att bli självförsörjande på förnybar energi.
Sveriges regering har sagt nej. Energimyndigheten har dragit tillbaka sina riksintressen för vindkraft på Öland. Trots det planeras nu en historiskt omfattande exploatering av södra Öland med både vindkraft och solkraft. Energimyndigheten uppger att de inte har haft några inspel från EU-projektet i arbetet med riksintressen. EU-rapporten ”Assessment of the wind power potential on Öland” räknar på ett scenario med upp till 1 300 vindkraftverk samt uppgradering av befintliga verk på södra Öland. Rapporten är inte ett formellt beslut men används nu som underlag i kommunens planering för en ny översiktsplan, ÖP 2045.
Projektet har drivits som teknisk assistans, vilket har gjort att det undgått den politiska debatt som ett nationellt beslut om riksintressen och energiproduktion annars skulle ha genererat. EU-rapporten erkänner att elnätet på södra Öland inte kan hantera produktionen utan enorma investeringar. Ändå ritas områdena in i översiktsplanen. Rapporten utgår från verk på 168 meter, vilket beskrivs som ett konservativt val för att minska visuell påverkan. Samtidigt visar en tabell att utvecklingen går mot upp till 260 meter höga verk, med en rotordiameter (svepyta) som täcker mer än 30 000 kvadratmeter.
Sverige har redan ett betydande överskott av väderberoende el.
Det innebär en massiv förtätning. Att klämma in 1 300 verk på södra Öland skulle innebära en fullständig industrialisering av landskapet. EU vill samtidigt maximera så kallad repowering, det vill säga att ersätta befintliga verk med större. Medan länsstyrelsen och Energimyndigheten försöker hantera verkligheten på marken, ritar EU fram en plan som helt bortser från att tekniken och juridiken krockar med världsarvet och elnätet.
Begreppet energiproduktion ersätter konkreta ställningstaganden om vindkraftens omfattning i översiktsplanen. Det är ett sätt att föra in en storskalig industrialisering under radarn, utan att behöva svara på de svåra frågorna om landskapsbild, naturvärden och de nationella riksintressen som staten har fastställt. Sverige har redan ett betydande överskott av väderberoende el. Det vi behöver är reglerkraft och baskraft.
Varför tillåts en enskild kommun, med hjälp av EU-medel, rita om kartan på ett sätt som går stick i stäv med nationella beslut? Svenska staten har lovat Unesco att bevara världsarvet Södra Ölands odlingslandskap för all framtid. Det är ett internationellt åtagande som nu offras när lokala planerare hellre lyssnar på konsulter i Bryssel än på landets egna myndigheter.
Det mest anmärkningsvärda är ändå hur detta har kunnat ske utan bred offentlig insyn.
Eva Dillner
Civilingenjör och författare bosatt på södra Öland
