EU:s nya avskogningsförordning visar att EU saknar ingående kännedom om skogarnas utveckling och betydelse inom de olika medlemsländerna. De 27 medlemsstaterna med olika lagtexter om skogen vill alla sätta lite av sin prägel på förordningstexten. Det innebär att själva förordningen blir en svårbegriplig sörja av oändliga kompromisser. Slopa förordningarna och återgå till direktiven.
Allmänt kan man säga att alla EU:s förordningar är mer eller mindre destruktiva eftersom de som sådana träder i kraft i samtliga medlemsstater automatiskt och utan att integreras i medlemsstatens övriga lagstiftning. EU-förordningarna flyter sida vid sida med den nationella lagstiftningen och bildar en egen besvärlig del av medlemsstatens lagstiftning. För att åskådliggöra problemen med EU-förordningar väljer jag att exemplifiera dessa med den nya avskogningsförordningen som tydligt visar att EU saknar ingående kännedom om skogarnas utveckling, bärkraft och betydelse inom de olika medlemsländerna. Tillgången på skog och omfattningen av skogsbruk varierar stort mellan länderna, liksom skogens potential i historisk belysning och tillgången på olika sorters träd, växtförhållanden över tid, samt bärighet. Detta exempel är väl valt eftersom länder som de skandinaviska samt Finland, vissa östeuropeiska såsom Estland, Lettland och Slovenien, har mer än 50 procent skog av den totala ytan, och resten mellan 40 procent och 30 procent, förutom Danmark, Cypern, Irland och Nederländerna med under 20 procent. Andelen skog anger dock inte om skogarna används för skogsbruk eller annan förvaltning såsom rekreation, och inte heller anges typen av skog eller dess sammansättning. Detta framgår bäst av hur stor andel av ett lands bnp som utgörs av intäkterna från skogsbruk. Således framstår avskogningsförordningen som ett sällsynt trubbigt verktyg, föga anpassat för alla EU-länder, och särskilt inte anpassat för dem med månghundraåriga traditioner för framgångsrikt skogsbruk och tillräckligt med fredad skog enligt nationella föreskrifter. Att skogen kan behöva fredas från avskogning i de länder som har under 20 procent skog är däremot rimligt, men detta kunde bättre hanteras med motsvarande direktiv.
Ett direktiv inarbetas av den enskilda medlemsstatens lagstiftande tjänstemän och godkänns av medlemsstatens parlament helt normalt som vilken annan lagstiftning som helst. Denna process slipar bort överlappningar med befintlig lagstiftning och kan fås att fungera även med tanke på rättspraxis i den enskilda medlemsstaten. Därför är direktiv alltid att föredra när EU vill lagstifta om något och förordningar borde användas enbart i yttersta nödfall och i ganska enkla frågor. EU har för tillfället 27 medlemsstater och lagstiftningen i dessa avviker självklart väsentligt från varandra. Vi har de tre nordiska länderna med en, om man grovt förenklar, mera pragmatisk lagstiftning som bygger på skälighetsprincipen och skydd av den svagare parten, till skillnad från den kontinentala mera formella och klart mindre pragmatiska lagstiftningen som helt eller delvis saknar skälighetsprincipen som tolkningsregel, och allt i stället handlar om hur det skrivna ordet exakt ska tolkas. Sedan har vi alla dessa tidigare medlemsstater som var en del av det kommunistiska blocket och som ännu kan ha spår av gammal kommunistisk lagstiftning. Men det finns också medlemsstater som bara kastade ut all gammal kommunistisk lagstiftning och antog ny lagstiftning i rasande takt. Den lagstiftningen har kanske inte till alla delar mognat på samma sätt som lagstiftningen i medlemsstater som Sverige.
