Sametinget är en statlig myndighet byggd på etnisk grund – med lågt valdeltagande, omval efter misstänkt valfusk och anspråk på inflytande över stora delar av Norrland. Det är dags att lägga ned myndigheten, skriver riksdagsledamoten Elsa Widding.
Sverigedemokraternas debattartikel den 19 juli i SvD lyfte viktiga aspekter kring svensk samepolitik. Jag vill ta debatten vidare: det är dags att lägga ned Sametinget. Det är en statlig myndighet som vilar på etnisk grund, något som inte hör hemma i en modern demokrati.
Sametinget är en statlig myndighet med ett demokratiskt underskott. Vid det senaste sametingsvalet deltog endast 5 939 personer – en försvinnande liten del av Sveriges befolkning. Valet måste dessutom göras om efter misstankar om valfusk. Trots detta har Sametinget ett betydande myndighetsuppdrag och gör anspråk på inflytande över stora delar av norra Sverige. Det är orimligt att en statlig myndighet ska företräda endast en begränsad etnisk grupp – särskilt när denna grupp inte är Sveriges ursprungsbefolkning i någon historisk mening. Att samer fått status som urfolk grundar sig på politiska beslut, inte på objektiva historiska fakta. Om historiska fakta hade fått styra hade både skandinaver, kväner och tornedalingar haft samma status. Ska vi ha särskilda rättigheter för urfolk, måste de ges även till dessa grupper. Alternativt bör alla etniska särlösningar avskaffas.
Det är inte värdigt en rättsstat att ge exklusiva rättigheter till mark och vatten baserat på etnicitet. I dag går intäkter från det så kallade renbetesområdet i huvudsak till samiska ändamål. Det är en form av etnisk fördelningspolitik som exkluderar andra grupper som bor och verkar i samma områden – oavsett om de är samer, kväner, skandinaver, tornedalingar eller nyinflyttade. Mark som ägs av staten bör förvaltas gemensamt av de människor som bor och verkar i området. Det är dessa människor – inte riksdagspolitiker eller EU-byråkrater – som bäst förstår lokala behov. Det handlar om lokal förankring, demokrati och jämlikhet.
I dag går intäkter från det så kallade renbetesområdet i huvudsak till samiska ändamål.
Jag debatterade detta med landsbygdsminister Peter Kullgren i juni (interpellationsdebatt i riksdagen den 11 juni 2024). Sverige har i över 150 år bedrivit en politik i Norrland som gett samer rättigheter på bekostnad av andra folk. Det är en form av statlig raspolitik som sällan diskuteras öppet, men som drabbat kulturer och näringar i hela norra Sverige.
Det finns också en historisk dimension som ofta förbises. Den ursprungliga renskötseln i Sverige bedrevs av samer med små hjordar och lokal förankring. Denna hållbara form har i stor utsträckning ersatts av extensiv rennäring med stora renhjordar, som ofta har negativ påverkan på flora och fauna och kräver ständigt utökade renbetesområden. Ironiskt nog är det denna grupp som i dag åtnjuter mest lagstadgade rättigheter.
Alla människor som bor i Norrland ska ha lika rättigheter, skyldigheter och inflytande – oavsett etnicitet. Att staten tilldelar vissa grupper fördelar enbart på etnisk grund är inte bara orättvist, det är definitionen av statlig rasism.
Detta är en svår och känslig debatt. Men om vi menar allvar med demokrati, rättvisa och jämlikhet måste vi våga föra den – sakligt och ärligt.
Elsa Widding (A)
Riksdagsledamot Partiledare Ambition Sverige
