Vi lever i ett av världens mest pluralistiska länder, men ändå vet vi lite om människors religiösa identitet. Statistik finns på nästan allt, men vad gäller statistik på religion råder det nästan tabu, vilket skapar problem för forskning och integration, skriver statsvetaren Peter Horntvedt.
Trots att vi lever i ett av världens mest pluralistiska länder är det anmärkningsvärt hur lite vi vet om något så centralt som människors religiösa identitet. Vi har statistik på nästan allt: inkomst, bostadsyta, utbildningsnivå och till och med hur många husdjur som finns på en adress. Men när det gäller religion råder närmast tabu. Detta är inte bara förvånande – det är problematiskt för forskning, samhällsplanering och svensk integration.
Blotta tanken på en religiös kartläggning väcker oro hos många. Det kan låta främmande eller till och med hotfullt i en sekulär stat som Sverige. Oron bottnar ofta i historiska erfarenheter av missbruk av religiös registrering och rädsla för integritetskränkningar. Men en frivillig, anonym och etiskt reglerad kartläggning bör inte ses som ett övervakningsverktyg, utan som ett kunskapsunderlag för att stärka integrationen och förebygga religiös extremism.
Sverige har en stark tradition av att betrakta religion som en privat angelägenhet. I teorin låter det rimligt, men i praktiken har det skapat en allvarlig kunskapslucka. Hur trosföreställningar påverkar människors syn på könsroller, föräldraskap, utbildning, myndigheter och jämställdhet är ett fält som förblivit påfallande outforskat.
Denna okunskap är inte bara beklaglig, den är direkt skadlig. När myndigheter, skolor eller socialtjänst saknar insyn i religiösa normsystem försvåras både dialog och förebyggande insatser. Ett tydligt exempel är arbetet mot hedersrelaterat våld, där religiösa föreställningar ibland spelar en avgörande roll. Trots detta saknar myndigheter ofta adekvat kunskap och data för att förstå och agera effektivt. Föreställ dig en socialarbetare som försöker hantera en familjekonflikt utan att förstå vilka religiösa normer som påverkar familjemedlemmarna; utan den kunskapen riskerar insatserna att misslyckas.
Utan kunskap kommer vi att fortsätta bekämpa extremism i blindo.
På andra sidan Nordsjön har man valt en annan väg. I Storbritannien ingår frivilliga frågor om religiös tillhörighet i den nationella folkräkningen. År 2021 besvarade hela 94 procent frågan om religion, enligt Office for National Statistics. Resultatet används för att planera välfärdstjänster, stärka dialogen mellan olika grupper och tidigt identifiera sociala spänningar.
I Sverige saknas motsvarande uppgifter. Skatteverket för statistik över medlemskap i Svenska kyrkan, men det säger föga om faktisk tro. Inte ens Myndigheten för stöd till trossamfund har heltäckande data över landets religiösa grupper, något som begränsar möjligheten att förstå religionens samhällsroll. Flera forskare har tidigare påpekat att bristande kunskap om religiösa miljöer kan försvåra arbetet mot radikalisering.
Genom en frivillig och anonym kartläggning skulle vi få bättre verktyg att hantera dessa utmaningar. Insamlingen skulle kunna genomföras av SCB eller forskningsinstitutioner med tydliga etiska riktlinjer för att säkerställa anonymitet och integritet.
Ett samhälle som fortsätter blunda för verkligheten gör sig självt en björntjänst. Vill vi ta integration, trygghet och sammanhållning på allvar, måste vi våga ställa frågor, också när de är obekväma.
Därför är det dags att Sverige, likt Storbritannien, inför regelbundna folkräkningar där frivilliga frågor om religiös tillhörighet ingår. För utan kunskap kommer vi att fortsätta bekämpa extremism i blindo.
Peter Horntvedt
Statsvetare
