För många innebär ett nytt år en ny början, och för att inte göra om samma misstag ger man sig själv löften. Framtiden – som är så oviss – blir plötsligt lite mer greppbar, och att ge ett löfte blir att erkänna sin agens och förpliktiga sig till det man vill ska komma. Ett löfte är också en påminnelse om att det vi vill och det vi gör kan skilja sig drastiskt åt. Som det står i Bibelns Romarbrevet: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

I denna veckas kulturbilaga har jag skrivit ett uppslag om psykiatern Carl Jung, som är en betydande tänkare om man vill förstå den nästan mystiska sprickan mellan våra mål och vad vi faktiskt gör. Jung menar att människan identifierar vissa egenskaper med sitt jag, medan andra egenskaper – som inte passar hennes och omgivningens ideal eller skådespel – läggs åt sidan. De åsidosatta egenskaperna ger en skuggsida, som på ett eller annat sätt påverkar oss.

Jung kallar processen då jaget närmar sig sitt själv för individuation, och målet för denna process är att bli en hel människa. Livet kan vara skrämmande och strävsamt även för en hel människa, men den största segern är redan vunnen när hon lever i överensstämmelse med sig själv. I detta finns en optimistisk grundsats i psykologin – att vi är ämnade att vara hela. Tyvärr tenderar vi att stympas på vår livsväg. Kanske förtränger vi vår nyfikenhet på världen för att kunna leva bekvämt och konventionellt, eller så avsäger vi oss våra ideal för att det blir enklast så.