För att orka gå ut i vinterkylan brukar jag lyssna på musik. En annan värld kan utspela sig mellan öronen och hörlurarna medan jag vandrar på marker som jag regelbundet sett i över tio års tid. Gråheten spänner över himlen, bilarna rusar förbi, stressade föräldrar far fram med sina barn i cykelvagn och änderna plaskar nere vid dammen. Det är som om musiken som jag lyssnar på redan kände till allt detta, och att den samtidigt inrymmer så mycket mer än så.

I en orkesterversion hör jag Abbas instrumentala sång ”Arrival” och jag ser inte längre gråheten, bilarna, de stressade cyklisterna och de plaskande änderna. Vad jag ser är ett Edenliknande landskap med porlande bäckar, vänliga solstrålar, grönt gräs och en folksamling klädd i vitt som rör sig vid kullarna där borta. Ögonen – som tillhör mig, någon annan eller kanske oss alla – ser denna skönhet och jag blir först förvirrad och undrar vad det är jag ser. Stråkarna tar över och jag minns plötsligt att det ju är detta som är alltings ursprung och mening. Kylan, gråheten och lidandet var bara en tillfällig irrväg, och i musikens toner blir det grå som en avlägsen feberdröm. Väl framme vid folksamlingen, ler människorna välkomnande åt mig.

Är detta en naivistisk reträtt från verkligheten? Kanske, men jag testar att sluta ögonen och tänka tanken: Tänk om denna skönhet är den djupaste sanningen om vår existens? Musiken tycks vilja säga att så är fallet, och även när tonerna uttrycker en stor sorg verkar de vila i en skönhet. Vårt intellekt kan avfärda det vi hör i musiken, samtidigt är vi många som inte kan föreställa oss ett liv utan den.