En sak som jag länge tänkt ta upp men aldrig kommit mig för att skriva om är dagens begravningsbyråer. Konkurrensen må ha ökat i branschen och tvingat fram nya strategier för att få fler kunder, men intrycket jag haft är att saken går djupare än så och inte stannar vid begravningsbranschen. Jag ser stora färgglada bilder på explosivt leende och uppiffade kvinnliga och manliga begravningsentreprenörer i skyltfönstren och återigen slår det mig att något skaver. Jag läser att begravningsbyråer nu för tiden även driver poddar, där man tar upp ”allt vad du behöver veta om döden”. Det kan handla om att man får klä sig som man vill där man ligger i kistan, ja, i sina myskläder om man så vill. Jag läser att det i dessa nya digitala tider handlar om att utveckla ”det gamla varumärket och sin visuella identitet” för att det ska kännas fräscht för kunden och att man vill ”ge döden ett nytt ansikte”. Jag citerar: ”Ett ansikte som välkomnar människor istället för att ge dem en klump i magen. En identitet som inte signalerar dysterhet, utan tillgänglighet, och det personliga i avsked.” Utöver det byråkratiska och affärsmässiga i tilltalet, säger orden snarare motsatsen än vad de vill att de ska förmedla. Man vill vara ”personlig” och inte ”signalera dysterhet”. Herregud, mamma är död. Ett barn har förolyckats. Farmor, älskade farmor, är borta. Klump i magen? Tillgänglighet? Jag står framför dessa skyltfönster och ser framför mig erbjudanden i stil med: ”Begrav två, betala för en”.
Feedback
