Mordet på Olof Palme blev inte bara slutet för en omtyckt statsminister, utan början på en systemförändring. Under 1990-talets kriser och EU-inträdet förvandlades socialdemokratin från folkrörelse till ett kaderparti, och makten flyttades från medborgarna till eliter, byråkrater och överstatliga institutioner. Demokratin levde vidare i formalia – men förlorade sin förankring.
För 40 år sedan idag, den 26 februari 1986, hade Olof Palme två dagar kvar att leva. Hans sista två dagar var präglade av vanliga arbetsuppgifter, möten och familjeliv, utan några tecken på att något extraordinärt skulle hända. På fredagskvällen den 28 februari gick Olof och Lisbet hem från biografen Grand på Sveavägen i Stockholm. Strax efter klockan 23.21 sköts Olof Palme till döds. Sverige stannade upp, Socialdemokraterna frös till is. De flesta som var med då har alla en tydlig bild av vad de gjorde när dödsbudet kom. Chocken och sorgen var total över en död statsminister.
Olof Palme var omtvistad, hatad och älskad. De som hatade honom delade ut flygblad där det stod ”Död åt Palme”, nidbilder spreds där han såg ut som en djävul. Det var en obehaglig stämning. Men för majoriteten av socialdemokrater var han en partiledare som man var stolt över. Hans ord påverkade alla, även de mäktigaste ledarna i andra länder. Han förde partiet till vänster, han talade om löntagarmakt, om en socialistisk ekonomisk demokrati.










