Västanå teater slår upp sina portar på midsommardagen
Den folkliga kulturens roll i det nutida samhället
Leif och Inger Stinnerbom vid Västanå teater. Foto: Trons


På midsommardagen är det premiär för Körkarlen vid Västanå teater i Värmland. I den här intervjun möter vi Leif och Inger Stinnerbom, regissör respektive kostymskapare, och får följa framväxten av den folkkära teaterensemblen.

Efter ett tufft år för scenkonsten öppnar regionteatern Västanå teater i Sunne Berättarladan för publik. Under sommaren framförs Körkarlen, som är en roman från 1912 av författarinnan Selma Lagerlöf. 

Leif Stinnerbom har rötter både i Värmland och den samiska kulturen, och har därigenom rika källor att ösa ur. Han upptäckte folkmusiken under tonåren och med målmedvetenhet och många timmars övande på fiol blev han på kort tid riksspelman. Hans specialområde är musiken runt Arvika, Jösse härad.

Inger Stinnerbom, som också är hemmahörande i Värmland, tillbringade mycket av sin tid i familjens skrädderi och lärde sig sömnadskonst genom ”learning by doing”. Vid sidan av klädskapandet upptäckte hon dansen och gick med i Torsbys folkdanslag, och där i virvlandet och musicerandet mötte hon Leif. Det mötet genererade på lång sikt Västanå teater.

Tillsammans med en grupp unga människor åkte Leif och Inger runt i Klarälvsdalen och träffade äldre personer som kunde vidareförmedla folkmusik, sånger, texter och dansbeskrivningar. Utifrån det materialet kunde de rekonstruera polskor från olika delar och tider i Värmland.

– Det är den ryggsäcken som gör att vi kan göra det vi gör nu. Utan allt åkande i bygden hade vi aldrig gjort det vi gör idag. Utan det hade vi inte haft kontakt med folkmusiken och dansen, berättar Inger.

Senare blev paret Stinnerbom under 80-talet tillfrågade av regissör Peter Oskarson att medverka i föreställningen Den stora vreden. Under två års intensivt utforskande växte en ny unik teaterform fram inspirerad av Pekingoperan, teatern i södra Indien, Commedia dell’arte i Italien och Shakespeares tradition i England.

– Det var ett gemensamt projekt och ingen hade en aning om hur det skulle se ut. I och med Den stora vreden började vi undersöka en riktning som skulle kunna kallas en folkkulturinspirerad teater, säger Leif.

Han berättar att det som är typiskt för de folkliga traditionerna är att de innehåller flera konstnärliga uttryck såsom teater, dans, musik, mim, mask och rekvisita.

Den erfarenheten och spelstilen tog Leif och Inger med sig till Värmland och utvecklade den vidare i samarbete med Yvonne Rock och Björn Söderbäck. Nu har många år gått och spelstilen har blivit ett signum för Västanå teater.

Vilken roll har då den folkliga musiken och dansen i dagens samhälle?

– De kan ha olika roller, utövar jag för mitt eget höga nöje eller vill jag framträda för en publik? Om man är utövande musiker och söker en publik, då måste man kommunicera med publiken annars har man ingen chans att klara sig som musiker. Musiken och dansen får den roll och det värde som man lyckas skapa, säger Leif.

På bred värmländska tillägger Inger att det också handlar om de vanliga människornas musik som också är värd att förmedlas vidare, och att det säger mycket om våra rötter, vilken tonalitet vi haft i olika områden.

Något som Leif vill lyfta fram och som tydligt framgår i Västanå teaters uppsättningar är att tradition är i ständig rörelse och utveckling, och som Leif uttrycker det:

– Tradition är inte att göra som man gjorde förr, utan tradition är i utveckling. Det finns trender i traditionen också.

I Västanå teaters föreställningar vävs äldre berättelser samman med nutida scenteknik och konstnärligt uttryck. Det finns ett underliggande stråk av frågeställningar som berör de stora existentiella frågorna som liv, död och kärlek. Att välja att lyfta de här frågorna är ett ställningstagande.

Vilket ansvar och vilka möjligheter har konstnären i processen att skapa och framföra scenkonst?

– Får man bidrag från skattepengar har man ett ansvar, för det är våra gemensamma pengar. Vi har en samhällsstödd verksamhet och publikansvaret är viktigt. Vi kan inte bara säga att det är konstnärligt nyskapande om ingen vill se på det, säger Leif.

Leif beskriver utifrån hur det kan se ut inom scenkonsten och framför allt i storstadsregionerna att det kan skapas en elitistisk hållning. Människor ska inte ens försöka förstå det som visas för det är på en sådan hög intellektuell nivå, att det bara är de få utvalda inom den exklusiva kretsen som förstår. Den hållningen har Leif väldigt svårt för eftersom det blir som Kejsarens nya kläder.

Inger för in samtalet på vad som faktiskt händer på scenen och lyfter fram vikten av att skådespelaren upplever att kostymen förstärker scenkaraktären.

– När skådespelarna kan gå ut på scenen och vara trovärdiga i sina roller, då har jag lyckats. Det är mitt ansvar som konstnär och min skyldighet mot historien. Det handlar inte om att ge valuta för pengarna eller att vara så genial som möjligt, säger Inger.

Hon beskriver också att det ibland kan vila ett tungt ansvar på axlarna för att verksamheten ska överleva

 trots rådande storstadsfokuserade kulturpolitik. Det finns en samhällstrend där landsbygden urvattnas och tynar bort, och frågan om landsbygden överhuvudtaget ska få finnas i Sverige oroar Inger.

Mitt i det här kulturlandskapet, vad tänker de om konstarterna som bärare av historia?

– Historia har alltid intresserat mig, och att kunna gå tillbaka till en annan tid, ett annat tänkesätt och andra värdesystem är väldigt viktigt. Etnologen i mig vaknar till, berättar Leif.

Inger utvecklar resonemanget och knyter an till teatern. Hon menar att det tar lång tid att lära sig en scenkonst som har en lång tradition.

– Det var det första vi märkte när vi kom från folkmusiken och dansen och hamnade i teatern. Vi har sett att tradition är något man lär sig under ett liv. Inte genom att gå en kurs, utan man måste införliva det i sig själv, och det tar lång tid att bli en traditionsbärare.

Vad innebär det att arbeta med och utbilda sig inom konstarterna?

– Om man håller på med ett hantverk är det en livslång process; du blir ju aldrig fullärd. Du måste hela tiden hålla på att lära dig och bli bättre på det hantverk du håller på med, säger Leif.

– Jag tycker självklart att det är otroligt berikande för en människa att lära sig behärska sin kropp, lära sig använda rösten och våga stå inför människor, oavsett vad du än kommer att arbeta med. Det handlar om den skapande människan som en del av ett historiskt sammanhang. Det handlar också om vad konsten och kulturen gör med människan.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!