Hans Pålsson har en lång och gedigen karriär som pianist och pianopedagog. Här berättar han om sin bakgrund, kommande konsert i Malmö, den klassiska musikens roll i samhället, samt hur hans eget musikliv har påverkats under pandemin.
Redan som liten började Hans Pålsson intressera sig för musik. Melodierna som han hade hört på radion eller från skivor försökte han sedan ta ut på pianot. I hemmet strömmade musik från pappans många klassiska skivor. Pappans vän Hjalmar Johansson var organist och gav Hans pianolektioner.
Den lille pojkens möte med den äldre organisten öppnade upp en ny kulturell värld. Hjalmar, som var kulturintresserad, kopplade ihop litteratur och bildkonst med pianospelet. Lektionerna fick handla om livet, konsten och människors tankar och känslor.
– Jag tror att mitt stora intresse för musiken i relation till människan kommer just från barndomen, säger Pålsson.
Hjalmar Johansson var inte den hårt disciplinerade läraren men Hans fick lära sig att spela avslappnat och lära sig om de olika styckenas karaktär. Han tycker å ena sidan att det var tur att han fick Hjalmar som lärare, å andra sidan var det lite synd att han inte fick jobba mer med tekniska övningar. När han mötte lärare på högre nivå fick han slita hårt.
Många timmar och år av hårt övande ledde fram till att Hans 1966 debuterade med sin första pianokonsert. Han har sedan dess spelat in åtskilliga skivor och haft framgångar både i Sverige och internationellt. Sedan 1979 arbetar han som huvudlärare i piano vid Musikhögskolan i Malmö och 1987 blev han också professor i piano.
Idag tycker Hans fortfarande att det är viktigt att öva för att hålla sig i form till konserter. Innan pandemin gav han flera konserter och även i höstas genomförde han ett antal konserter. Nu skjuts alla konserter på framtiden, förutom pianokonserten som livesändes från Malmö Konserthus den 9 maj. Konserten går att lyssna på i efterhand och är en timmes livesändning utan publik.
– Programmet börjar med tre fantasier från 1700-talet och avslutas med en sonat från 1800-talet, berättar Hans.
Sonaten är skriven av Franz Schubert. Den skrevs precis innan han dog och anses vara ett av hans mest förnämsta verk.
– Jag har alltid tyckt om att spela stora sonater. Det är lite som en fantastisk teaterpjäs med flera satser som hänger ihop med samma innehåll, fast med olika karaktärer.
Fantasierna i den andra delen har en annan karaktär och skrevs mer som ett experiment.
– De stora tonsättarna skrev ofta stora verk, men de skrev också en hel del mindre stycken som ofta hamnade i byrålådan. Det var stycken som inte följde konventionerna utan kunde vara väldigt djärva. Vid beställningsverk höll man sig till formen och reglerna. Det är roligt med fantasier eftersom de är mer spontana och fria, berättar Hans.
Eftersom fantasierna ofta glömdes bort kom de ut sent i tryck vilket också var fallet med dessa tre fantasier.
– Mozarts fantasi blev offentlig först 15 år efter hans död, säger Hans.
Fantasierna har sitt ursprung i improvisationer eftersom det var stycken där tonsättaren fantiserade vid pianot. Kompositören tyckte sedan att det blev bra och skrev ner det.
– Trots att styckena är mer fria gäller det för pianisten att också ha respekt för det som är skrivet och för tonsättarens önskan. Det ska man inte sätta sig över, samtidigt som man också ska återskapa ögonblicket av improvisation.
– Att jag kopplar ihop fantasierna med Schubertsonaten är att man vet att Schubert försökte kombinera den strama och strikta sonatformen med en större frihet, säger Hans.
Han tycker att det är roligt att sitta och fundera på konsertprogram.
– Varje program ska ha en tanke och en helhet. Det här programmets tema är att återskapa någon slags frihet.
Hans upplever att kultur och klassisk musik har en oerhört viktig roll för många människor. Liksom god litteratur och bra film. Kvaliteten på kulturen är också betydelsefull. Tyvärr ges inte den klassiska kulturen så stort utrymme som populärmusik idag.
– Jag ser ju att klassisk musik inte lyfts fram lika mycket som underhållningsmusik, i TV och radio. Samtidigt vet jag att det är flera som vill lyssna på klassisk musik nu, säger Hans.
I Sverige och internationellt är människor beroende av bra konst, musik, litteratur och teater. Hans märker att många kommer fram på gatan och frågar, när blir det konsert? och de undrar när de får uppleva Konserthusets stora sal igen.
– De längtar efter musiken och det finns ett brinnande intresse bakom kulisserna.
Som ett alternativ till de stora galorna med jättepublik kommer det lilla konsertformatet att växa fram mer nu, tror Hans,
– Allt fler människor upplever idag det fördelaktigt med en intim och nära konsert. Man visar sig som människa genom sitt spel och är mer privat då man spelar i en liten krets. Det är någonting fantastiskt fint.
Hans ser också möjligheterna till att fler söker sig till kultur.
– Kanske leder den här pandemin till att det väcks någon sorts längtan till den klassiska musiken. En längtan till bra litteratur och udda litteratur som dikter och poesi. Det kanske kommer komma fram mer kultur i framtiden. Jag hoppas i alla fall det, säger Hans.
När konserter nu blir inställda fortsätter Pålsson att öva och lära sig nytt.
– Jag försöker hela tiden hålla igång. Nu har det varit väldigt lite av konserter. Jag har istället ägnat tid åt att lära mig nya saker. Det går ju inte att spela om man har skrotat hela övandet.
Hans har fortfarande lektioner med några studenter på musikhögskolan. De har inte kunnat träffas efter nyår. Istället har studenterna gjort egna inspelningar visuellt och akustiskt. Efter genomlyssningar har Hans kommenterat dem muntligt eller skriftligt.
– Det har på ett sätt varit bra, för jag kan verkligen gå in i detaljer. Det som jag vanligtvis inte hinner. Men det är ju lite synd att inte träffas, för musik och konst handlar ju om att möta människor. Man ska ju vara i samma rum och titta varandra i ögonen. Det har jag saknat väldigt mycket och det tror jag mina studenter också har gjort. De saknar det personliga mötet. Det gäller ju konserter eller teatrar också. Det fantastiska är ju att vara i samma rum som skådespelarna eller musikerna och när någon spelar direkt för publiken, säger Hans.
Det är skillnad på att spela för levande publik och att spela en livesänd digital konsert.
– Jag har ju genom åren gjort många inspelningar och skivor så jag är van att spela med mikrofon och kamera. Men man saknar ju publiken. I vanliga fall kommer man in på scenen och tittar på människorna i salen och får någon slags kontakt. Det blir inte detsamma nu. Men jag hoppas på att det snart kommer igång igen. Jag tror att både publiken och musikerna önskar att komma tillbaka till det personliga mötet, avslutar Hans.
Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.
