Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Privatpersoner som dras in i de byråkratiska processerna hos en myndighet som socialtjänsten känner sig ofta små och maktlösa. Det kan vara svårt att förstå vart man ska vända sig för att få hjälp, eller hur myndigheten faktiskt resonerar när man säger att beslut om LVU är för barnens bästa. Det menar Eva Schwarzvogel, mamma vars barn blivit omhändertagna enligt LVU.
Jag är mamma till tre barn som via orosanmälningar från skolan nu är på LVU sedan snart tre år.
Socialtjänsten i den kommun där barnen bodde fick orosanmälningar från skolans kurator som hade mycket oro kring barnens hälsa och hemförhållanden.
När man som förälder får ett brev från socialtjänsten blir man både rädd och stressad och man försöker att förstå varför man blir ifrågasatt, samtidigt som tankarna på vad som nu kommer att hända snurrar.
Vi motsatte oss den bild som skolan gav av oss och våra barn och vi delade inte den beskrivning av vår familj som kuratorn fick socialtjänsten att tro på. När man sätter sig upp emot en myndighet är man mycket liten som medborgare och enskild person.
Våra argument, som grundades på den verklighet vi hade, där våra barn var friska, gick i skolan och hade kompisar och vi föräldrar hade ordnade förhållanden med stabila rutiner, smulades enkelt sönder av en överlägsen myndighet.
När man sätter sig upp emot en myndighet är man mycket liten som medborgare och enskild person.
I sina utredningar, där vi inte medverkat vid något tillfälle, kunde socialsekreterare fritt skriva att till exempel "barnen hade inte fått varken mat eller tröst under sin uppväxt". Diverse händelser som inte kunde verifieras och påståenden utan bevis lades på hög och blev till nådastöten för vår familj.
Domstolen kunde ju inte annat än att bevilja LVU när socialtjänstens BBIC (Barns behov i centrum)-utredning pekade med hela handen. Vår advokat hade gjort ett gediget arbete och verkligen tagit fram fakta över barnens hemförhållanden, hälsostatus, skolgång och fritid. Men i domstolen gjordes socialtjänstens utredning till den enda sanningen.
Nu är våra barn LVU-placerade i var sitt familjehem och de får inte ha någon kontakt med sin släkt. Mormor och farmor är så ledsna för att barnbarnen inte får lov att ringa dem. Familjehemmen svarar inte i telefon; de får inte lov att göra det för sin uppdragsgivare och barnen har inte ens egna mobiltelefoner. Syskonen träffar bara varandra någon enstaka gång.
Vi föräldrar fick ingen hjälp eller stöd av socialtjänsten när de tagit våra barn utan vi är bara avfärdade som dåliga och skadliga.
Våra barn tillhör nu den svenska staten. Det finns ingen återföreningsplan; detta besked har jag på mejl. Jag undrar om detta är för barnens bästa?
Eva Schwarzvogel - Mamma vars barn blivit omhändertagna enligt LVU.
