Ida Sundéns roman ”Tillsammans är vi två” är en berättelse om en missbrukande man och hur hans beteende påverkar omgivningen. Litterärt är det en lättläst bok, vilket både blir en styrka och svaghet. En bok som väcker tankar om människans utsatthet och potential.
Nyligen besökte jag en av Sveriges många förorter. Medan jag satt på torget och väntade på en vän kunde jag inte undgå att höra ett samtal mellan en mor och en son. Modern talade om deras ekonomiska situation, där deras byte av bostad skulle bli en så kostsam historia att de var tvungna att ”leva på spagetti och ketchup fram till jul”. De kom även in på missbrukande och misshandlande släktingar, och modern sade, med en dialekt som vittnade om en uppväxt i den förort vi befann oss i: ”Allt du ger får du tillbaka, glöm aldrig det.” Sonen lyssnade, och han verkade inte rikta någon förebråelse mot deras lott i tillvaron. Det fanns något verkligt och orättvist över denna dialog. Varför måste vissa människors liv vara en kamp om att tillgodose det mest fundamentala? Och hur kan somliga människor vara så skickliga på att stå ut med sin utsatta situation?
Jag föreställer mig att liknande frågor låg till grund för Ida Sundéns roman ”Tillsammans är vi två”, som publicerades 2021 och som nu ges ut på nytt av bokförlaget Grens bokskog. Det ska medges att jag fylldes med visst tvivel när jag fick boken i min hand. Sundén är skrivterapeut och har tagit märkbar lärdom av sitt arbete som socionom. Det är naturligtvis inget fel med det, men risken är stor att litteraturen görs till ett medel, där vi går miste om en litterär förtätning. Till dels besannas dessa farhågor, ty det är en prosa där väldigt lite lämnas mellan raderna. En del av romanen utgörs av en journal skriven av en socialsekreterare, och i journaler ska allt formuleras tydligt och lättfattligt. En sådan anda präglar romanen som helhet.
