Debatten om bidragsberoende och arbetslinjen dominerar politiken – men mitt i kraven på aktivering och ansvar glöms en grupp bort: de långtidsarbetslösa som lever på existensminimum och kämpar för basala behov såsom tandvård, menar Magdalena Örnell.
Socialbidrag ifrågasätts ofta i den politiska debatten. Det talas om bidragsberoende, om att ersättningar betalas ut för lättvindigt, och om att människor måste aktiveras och ta ansvar. Regeringen betonar arbetslinjen – att alla som kan jobba ska jobba. Att vi ska matchas, utbildas och motiveras.
Men mitt i denna debatt glöms en grupp bort: vi långtidsarbetslösa. Vi som lever på aktivitetsstöd – ofta runt 13 500 kronor i månaden – oavsett hyra, oavsett livssituation. Det räcker till det allra nödvändigaste. Men inte till tandvård. Och det är just tandvården som blivit min största kamp.
Jag har inte misskött mina tänder. Jag har bara inte haft råd att ta hand om dem. Resultatet? Grav tandlossning. Mina tänder håller på att ramla ut. Jag kan inte tugga ordentligt, knappt tala tydligt – framtänderna är så lösa att de rör sig när jag pratar. Jag behöver proteser. Det är akut.
Sedan flera månader har jag försökt få hjälp från socialtjänsten i Skarpnäck. Men där krävs ett kostnadsförslag från tandläkare – något som kostar mellan 1 100 och 1 700 kronor. Pengar jag inte har. Jag har ansökt om hjälp för att få råd med själva kostnadsförslaget, men får inget beslut. Bara tystnad. Samtidigt avslås min ansökan om akuttandvård med hänvisning till att jag inte lämnat in ett kostnadsförslag. Ett moment 22.
Det handlar om grundläggande funktioner: att kunna äta, tala, le.
Eftersom jag inte får ett formellt avslag på kostnadsförslaget kan jag heller inte överklaga till förvaltningsrätten. Och detta vet socialtjänsten mycket väl. Frågan är: är detta ett systemfel – eller ett medvetet sätt att undvika ansvar?
Jag har överklagat det som går att överklaga. Men hur många andra ärenden finns där ute, där socialtjänsten medvetet eller omedvetet gör fel? Fel som drabbar oss fattiga. Vi som står längst från arbetsmarknaden. Vi som ska bli ”anställningsbara” – men hur gör man det med trasiga kläder och en mun full av ruttnande tänder?
Det är inte bara en fråga om estetik eller självförtroende. Det handlar om grundläggande funktioner: att kunna äta, tala, le. Att kunna möta människor utan skam. Att kunna gå på en intervju utan att känna sig dömd redan innan man öppnat munnen. Tandvård är inte lyx – det är en förutsättning för att kunna delta i samhället.
Vi talar ofta om att bryta utanförskap. Men hur bryter man utanförskap när systemet själv håller en utanför? När myndigheter inte samverkar, när regler krockar, när ingen tar ansvar? När man inte ens får ett formellt beslut att överklaga?
Det är dags att se oss. Vi finns. Och vi vill bidra. Men vi behöver hjälp för att kunna göra det.
Magdalena Örnell
Långtidsarbetslös
