Jag skäms över hur vi har behandlat homosexualitet i vårt land. Men jag skäms också över att könsdysforin ökar bland unga människor. Alla människor är lika värda, vi måste behandla varandra med respekt. Men som kristen säger jag nej till samkönade giftermål i kyrkan. Det skriver psykologen och författaren Christer Olsson.
Det pågår ett meningsutbyte, främst i kristna sammanhang, huruvida frikyrkor och svenska kyrkan ska tillåta samkönade äktenskap. Vissa texter jag läser verkar producerade av Stockholmsbaserade pappersryttare, utan kontakt med verkligheten. Större delen av min arbetstid har varit i skolans värld. Jag har pratat med personal, politiker och föräldrar och under de åren mött cirka 200 000 elever i olika åldrar. Frågor jag ställer mig själv är: Varför ökar könsdysforin bland unga människor? När du känner att din kropp inte stämmer överens med din könsidentitet, och det innebär ett lidande för dig? Varför finns det elever som kräver könsneutrala toaletter för att de inte är säkra på vilket kön de tillhör? Varför krävs könsbekräftande behandling för att någon i bästa fall ska hitta sin könsidentitet?
Även om villrådigheten bland elever och andra unga människor börjar på låg nivå skrämmer ökningen mig. Det är vuxenvärlden som skapar förvirring och oreda i unga människors hjärnor, även i kristna sammanhang. Den debatt som florerar om samkönade vigslar i frikyrkan och i svenska kyrkan har inte undgått mig. Det är väl utmärkt att det förs samtal om samkönade äktenskap i kristna sammanhang? Ja, självklart, om vi möter varandra med respekt. Annars är risken stor att dessa många gånger polariserade samtal leder till förbittring, splittring, skarpa tonlägen, sorg och förtvivlan.
