loading



Teng Biao, Kinesisk människorättsadvokat, talar inför den Amerikanska kongressen. Foto: Leo Shi
Teng Biao, Kinesisk människorättsadvokat, talar inför den Amerikanska kongressen. Foto: Leo Shi
Röster från Kina

Mitt oanständiga förhållande med Kinesiska kommunistpartiet

Teng Biao

Den 14 mars 2016 på FN:s Palais des Nations i Genève var jag med i ett forum till minne av andra årsdagen av människorättskämpen Cao Shunlis död. Jag kunde inte låta bli att lufta min vrede över vilket gäng brottslingar det Kinesiska kommunistpartiet är.

Samma dag fick jag ett mejl som löd: ”Lärare Teng: såsom ratificerat av juridiska fakultetens partikommitté kommer Kinesiska universitetet för Statsvetenskap och Juridiks partiavdelning den 16 mars 2016, klockan 14.00, att hålla ett möte på skolområdet, i rum 211, för att fatta beslut i frågan om Teng Biaos frivilliga utträde ur partiet. Ni är härmed anmodad att delta.”

Brevet var undertecknat av ”Kinesiska universitetet för Statsvetenskap och Juridiks partikommitté, juridiska fakultetens avdelning”.

Jag deltog inte i mötet, men nu känner jag att jag skulle vilja säga ett par ord till kommunistpartiet.

Jordens mest besynnerliga varelser

Nästan vartenda barn som föds i det så kallade ”Nya Kina” är fullt av gränslös entusiasm och dyrkar kommunistpartiet. Enligt den officiella propagandan så är det alltid kommunistpartiets medlemmar som rycker in när det är nödlägen och livet står på spel.

De som räddar barnen på järnvägsspåret, de som tystar fiendens kanoner i strid, de som drunknar i sina försök att skydda statens tillgångar – även om de inte är partimedlemmar kommer det visa sig att de strax innan döden hade skrivit någonting om att de ville gå med i partiet. Eller, om de inte hade det så kan de ändå postumt erkännas som partimedlemmar.

Den här hjärndöda, galna entusiasmen för kommunistpartiet är inget som uppstår över en dag. Det här är en process som krävt enorma insatser, passion och fantasi hos otaliga skribenter, själsingenjörer, politiska kommissarier, historiefabulister, visuella propagandister, musiker och hjärntvättade föräldrar.

Kinesiska kommunistpartiets medlemmar är jordens mest besynnerliga varelser. De sägs ha förstått universums sanning, historiens lagar; de besitter mänsklighetens högsta ideal; och de är fast beslutna att skapa himmelriket här på jorden.

De söker aldrig egen vinning, men hjälper alltid andra. De fruktar varken gudar eller karma. De skulle döda sina egna familjemedlemmar om ”rättvisan” krävde det. De tänker alla likadant, och alla partimedlemmar är ojämförligt rena och oskyldiga helgon.

Så snart något dåligt element smyger sig in i partiet utesluts de – det här är det som garanterar kommunistpartiets renhet och avancerade natur. Varje gång partiet gör ett misstag visar det sig helt enkelt bara vara ett bevis på att partiet har en fantastisk förmåga till självrättning, och står där som ett monument över hur partiet är ”stort, ärorikt och korrekt”. Det är därför vi vet att partiet verkligen älskar att göra misstag.

Att gå med i partiet

Jag är själv ett lysande exempel på Kinesiska kommunistpartiets utbildningssystem (eller hjärntvätt). Från grundskolan till gymnasiet till när jag skrevs in på Pekinguniversitetet var jag alltid dem lydigaste eleven. Jag sade aldrig emot mina lärare, jag skolkade aldrig, jag fick alltid bra betyg. Mina ideal hade partiets röda färg, och jag hade en hel hög diplom och priser. Men andra ord: jag var nästan förstörd. Jag hade aldrig använt mitt eget sinne till att tänka.

Processen att vakna upp ur den här hjärndödheten var jobbig, komplex och subtil. Det krävde förståelse av totalitarismens psykologi, propagandans och hjärntvättens historia, social kunskapsteori och politisk estetik. Det som påverkade mig mest rent personligt var Pekinguniversitetet, några lärare, några studiekamrater, några böcker och alternativa filmer, och ett antal händelser som jag var med om.

Personer som bär banderoller till stöd för det globala servicecentret för att lämna Kinesiska kommunistpartiet, under en kinesisk nyårsparad i stadsdelen Flushing i New York. Foto: Edward Dai

I grundskolan och gymnasiet var det bara de ”mest enastående” eleverna som fick gå med i Unga pionjärerna och Kommunistpartiets ungdomsförbund. De vars tänkande inte var rätt hölls utanför. På universitetet var tävlan om att få bli partimedlem hård, och jag gav upp. Under mina doktorandstudier var konkurrensen inte lika gård, och det fanns faktiskt inte så många ”eftersläpande element” som inte hade gått med.

Partiavdelningen lät mig skriva ett ansökningsbrev, vars mening jag snabbt begrep: först och främst ville de se en uttrycka sitt förtroende för organisationen. Dessutom tänkte de: du är en begåvad student vid Pekinguniversitetet, så om du inte går med i partiet och tjänar partiet, är det för att du har något problem med partiet? Vem tjänar du?

Jag var till hälften villig och till hälften tveksam. Vid den här punkten höll jag snabbt på att vakna upp, och jag kände redan avsky och främlingskap inför partiets organisationsform, sättet man uttryckte sig på och dess dogmer. Å andra sidan träffade jag aldrig en enda person som gick med i partiet för att de faktiskt trodde på det.

Om två år skulle jag vara ute på arbetsmarknaden, så det fanns ju inga nackdelar med att gå med, och jag behövde inte göra en så stor sak av det rent psykologiskt. Vid den tiden bar jag också på en rätt så naiv tanke: intellektuella på 80-talet sade ofta att det lättaste sättet att riva ner en fästning är inifrån, så i viss mån tänkte jag faktiskt att jag skulle ta mig in i partiet med det ädla syftet att motarbeta partiet.

Så jag rotade fram en mall för ett ansökningsbrev till partiet, kopierade det och antogs. Men jag stod fast vid att jag inte tänkte svära eden. Det var 40-50 nya partimedlemmar som skulle sväras in kollektivt. Ledaren sade att tv skulle vara där, och alla skulle gå ut på gräsmattan och svära sina eder under inspelningen. Jag avskydde den tanken och smet iväg.

Reform kontra alienation

Jag vill säga något om den här naiva känslan som jag hade, att det att gå med i partiet skulle ge möjlighet att reformera partiet, eller till och med motarbeta det inifrån. Faktum är att partiets brott är otaliga, och det har ingen vilja till förändring. Än i dag går det vidare på vägen mot undergången.

Jag insåg också att partiets överlevnadsmekanismer är adaptiva; det har sin egen karaktär, och de som inte inrättar sig efter den kommer i praktiken inte att ha en chans inom partiet. Alla som kan nå en hög post inom partiet kommer endera från en hög partifamilj eller vet hur man manövrerar och manipulerar folk, eller är korrupt, eller ljuger, eller tigger, eller dödar.

Kinesisk ordningspolis, "chengguan", som är ökänd för att vara korrupt och våldsam, har tvingat ner två personer på knä. Fotot taget från Sina Weibo

Så chansen är extremt liten att en ärlig och uppriktig person kommer att nå en hög position inom detta system, och dessutom kommer de i processen att bli ”alienerade”, för att låna en marxistisk term. När de väl är byråchef eller provinsguvernör kommer deras mänskliga natur nästan helt ha frätts bort av partiets natur.

Om du vill vara ett element i systemet så måste allting du har komma från diktaturen. Du kommer att ha insett att det är omöjligt att inte bli indragen i onda handlingar på vägen upp; du kommer att bli tvungen att skydda partistatens system. Och även om du står ut med allt det här och blir en byråchef eller provinsguvernör kommer du ändå inte ha förmågan eller möjligheten att förändra systemet.

Att lämna partiet

Min önskan att lämna kommunistpartiet väcktes strax efter att jag gick med i det, 1997. Alla som har ögon hade kunnat se de här fenomenen i samhället: tvångsrivningar, tortyr, svarta fängelser, korruption, justitiemord, samarbete mellan befattningshavare och organiserad brottslighet, styrda val, godtycklig slakt av oskyldiga människor, tvångsaborter, religiös förföljelse, litterär inkvisition, våldsamma ordningspoliser (”chengguan”), hemlig polis, internetcensur, ”tofubyggnader” [som rasar ihop vid jordbävningar, reds anm], förgiftad mjölk, förorenat vaccin…

Hoprasat hus i staden Fenghua i Zhejiangprovinsen, 4 april 2014. Foto: ChinaFotoPress via Getty Images

Ju mer jag förstod om de oräkneliga brott som det här banditgänget begår, desto starkare blev min beslutsamhet att störta regeringen. En gång när jag satt och pratade och drack med Liao Yiwu sade jag att anledningen till att jag hatade partiet var estetisk snarare än politisk.

Allt partiet gör är bara så fult – från deras politbyrårapporter till partitjänstemännens uppträdande vid bankettbordet; från deras dialektiska materialism till deras flagga med hammaren och skäran; från tonen i nyhetsrapporteringen till ledarsidan på Folkets Dagblad; från vårfestivalgalan till de röda sångerna och danserna på torgen.

Allt är så fullständigt idiotiskt – blodstinkande, själsdödande och grovt. Redan från början vägrade jag att vara med på nästan alla av partiets mobiliseringsevenemang. Min kropp var i banditernas håla, men min själ hade redan länge varit i uppror.

2003, när jag blev lärare på Kinesiska universitetet för Statsvetenskap och Juridik, trodde jag att min chans hade kommit. Pekinguniversitetet informerade mig om att jag behövde lämna in en ansökan om övergång. Jag struntade i det och slutade betala medlemsavgift.

Jag trodde att det skulle vara tillräckligt för att kapa banden med partiet. Jag anade aldrig att partiavdelningen på mitt nya universitet skulle komma ett år senare och fråga mig om medlemsavgiften. Jag frågade dem: Har jag inte redan lämnat partiet? Kvinnan sade: Hur skulle det gå till? Organisationen förnyade ditt medlemskap, så betala dina avgifter nu."

Jag var chockad. Jag sade att jag inte tänkte betala. Den unga kvinnan förstod inte vad jag talade om. Jag förklarade igen: ”Berätta för dina överordnade att jag inte tänker betala medlemsavgiften. Jag har inte varit på ’organisationsevenemang’ på flera år. Det här är mitt sätt att lämna partiet.” Men det gick inte. De började dra min medlemsavgift från min lön.

Du är kommunistpartimedlem!”

Med början 2003 höll jag på med människorättsarbete på heltid. Det var incidenten med Sun Zhigang, grundandet av Öppna konstitutionsinitiativet, fallen med Chen Guangcheng, Gao Zhisheng, Hu Jia, fall där jag försvarade falungong-utövare, åtal mot folk som bedrev slavarbete med barn vid ett tegelbruk, förgiftat mjölkpulver, valen till Pekings advokatsamfund, Charter 08, ”314-incidenten” i Tibet 2008, högtidlighållandet av massakern på Himmelska fridens torg med intellektuella i Peking år 2009, fallen med de tre internetanvändarna i Fujian 2010, jasminrevolutionen 2011, Nya medborgarrörelsen 2012, ett tal i Hongkong 2014, och så vidare.

Den blinde människorättsadvokaten Chen Guangcheng (höger) och hans fru och barn i Shandongprovinsen i Kina. Chen, som förföljts svårt av kommunistregimen, har nu flytt Kina och bor i USA. Han är en av många "känsliga" fall som Teng Biao tagit sig an. Foto: STR(AFP/Getty Images

Jag gav mig på allt som kunde förarga partiet. Kommunistpartiet uppfyllde också sin del av avtalet: jag blockerades i media, mina kurser ställdes in, jag sattes i husarrest, fick min advokatlicens indragen, fick passet konfiskerat, stängdes av från universitetet, kidnappades, fördes bort, torterades och fick se mina familjemedlemmar behandlas som skyldiga på grund av mina handlingar. Min väg till att bli en partifientlig ”reaktionär” var inget som bara hände över en natt.

Mejlet jag fick nyligen där jag ombads delta i en diskussion kring mitt frivilliga utträde ur partiet var en påminnelse: en gång i tiden hade jag ett oanständigt förhållande med partiet.

Det här är min förståelse av vad ett lämpligt förhållande mellan partiet och dess medlemmar är: Partimedlemmarna har rätt att rösta i direktval till sekreterare och generalsekreterare på alla nivåer; de borde få veta hur deras medlemsavgifter spenderas, eller om de förskingras; partiets mål är att ta den politiska makten, men genom fria val, i tävlan med andra partier, inte genom att låsa in medlemmarna av konkurrerande partier – det är helt enkelt ett skamlöst sätt att vinna på.

Nu undrar jag om det någonsin har funnits en enda medlem av Kinesiska kommunistpartiet som haft ett normalt förhållande till detta, det största politiska partiet i världen.

Partiets mejl nådde mig dessutom i samma period som de just hade genomfört massgripandena av advokater, den 9 juli 2015.

Fastän det inte var det minsta roligt fick det mig att tänka på ett skämt: En gammal man på en buss såg en gravid kvinna som stod upp, och han erbjöd henne sin plats. Hon tackade honom så mycket, och sedan frågade hon: ”Du är partimedlem, va?” Den gamle mannen blev röd i ansiktet och svarade: ”Vem kallar du partimedlem? Du är partimedlem! Hela din familj är partimedlemmar!”

Jag skulle verkligen vilja veta hur riktiga partimedlemmar tolkar det här skämtet. Här är min tolkning: Partiet har inte förändrats, men folks attityd till det har förändrats. De är inte längre intresserade. Det där gänget som har satt igång så många revolutioner genom att utnyttja folket riskerar nu att bli störtat av folket.

Tidigare gick folk med i partiet på grund av att de trodde på den kommunistiska ideologin. Fastän det ledde till ideologiskt vansinne och barbari fanns där ändå en sammanhållande faktor. Nu går folk med i partiet för makt, rikedom, sex eller ett bättre jobb – så den där sammanhållande faktorn finns inte ens längre.

Internet och marknadskrafterna ökar det kinesiska folkets kunskaper och förståelse varje dag, och det leder till fler konflikter mellan befattningshavare och allmänhet. Dessutom finns det globala processer för ökad demokrati och frihet. Allt detta utövar en centrifugalkraft på kommunistpartiet.

Den här essän tjänar som mitt eget personliga upplösande av partiets trollmakt, och mitt totala avståndstagande från alla kommunistpartiorganisationer. Jag var en gång en medlem av detta ondskefulla gäng, och jag betalade medlemsavgifter – först proaktivt och sedan passivt – som stödde deras onda handlingar. Det här är skamfläckar som jag bär med mig, och som jag kommer att försöka gottgöra hädanefter.

Självklart spetsar jag till saken en aning. Jag har ju i många år redan gjort många saker för att motarbeta partiet. När Hongkongjournalisten Jiang Xun anklagades för att vara partimedlem stämde han, och fick 850 000 yuan i kompensation.

Om någon kallar mig kommunistpartimedlem kommer jag inte att stämma dem, jag kommer bara att svara: ”Du är kommunistpartimedlem – och hela din familj är kommunistpartimedlemmar!”

Teng Biao bor i USA och var senast verksam vid Princetonuniversitetet. Han har fått åtskilliga priser för sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading



Teng Biao, Kinesisk människorättsadvokat, talar inför den Amerikanska kongressen. Foto: Leo Shi
Teng Biao, Kinesisk människorättsadvokat, talar inför den Amerikanska kongressen. Foto: Leo Shi
Röster från Kina

Mitt oanständiga förhållande med Kinesiska kommunistpartiet

Teng Biao

Den 14 mars 2016 på FN:s Palais des Nations i Genève var jag med i ett forum till minne av andra årsdagen av människorättskämpen Cao Shunlis död. Jag kunde inte låta bli att lufta min vrede över vilket gäng brottslingar det Kinesiska kommunistpartiet är.

Samma dag fick jag ett mejl som löd: ”Lärare Teng: såsom ratificerat av juridiska fakultetens partikommitté kommer Kinesiska universitetet för Statsvetenskap och Juridiks partiavdelning den 16 mars 2016, klockan 14.00, att hålla ett möte på skolområdet, i rum 211, för att fatta beslut i frågan om Teng Biaos frivilliga utträde ur partiet. Ni är härmed anmodad att delta.”

Brevet var undertecknat av ”Kinesiska universitetet för Statsvetenskap och Juridiks partikommitté, juridiska fakultetens avdelning”.

Jag deltog inte i mötet, men nu känner jag att jag skulle vilja säga ett par ord till kommunistpartiet.

Jordens mest besynnerliga varelser

Nästan vartenda barn som föds i det så kallade ”Nya Kina” är fullt av gränslös entusiasm och dyrkar kommunistpartiet. Enligt den officiella propagandan så är det alltid kommunistpartiets medlemmar som rycker in när det är nödlägen och livet står på spel.

De som räddar barnen på järnvägsspåret, de som tystar fiendens kanoner i strid, de som drunknar i sina försök att skydda statens tillgångar – även om de inte är partimedlemmar kommer det visa sig att de strax innan döden hade skrivit någonting om att de ville gå med i partiet. Eller, om de inte hade det så kan de ändå postumt erkännas som partimedlemmar.

Den här hjärndöda, galna entusiasmen för kommunistpartiet är inget som uppstår över en dag. Det här är en process som krävt enorma insatser, passion och fantasi hos otaliga skribenter, själsingenjörer, politiska kommissarier, historiefabulister, visuella propagandister, musiker och hjärntvättade föräldrar.

Kinesiska kommunistpartiets medlemmar är jordens mest besynnerliga varelser. De sägs ha förstått universums sanning, historiens lagar; de besitter mänsklighetens högsta ideal; och de är fast beslutna att skapa himmelriket här på jorden.

De söker aldrig egen vinning, men hjälper alltid andra. De fruktar varken gudar eller karma. De skulle döda sina egna familjemedlemmar om ”rättvisan” krävde det. De tänker alla likadant, och alla partimedlemmar är ojämförligt rena och oskyldiga helgon.

Så snart något dåligt element smyger sig in i partiet utesluts de – det här är det som garanterar kommunistpartiets renhet och avancerade natur. Varje gång partiet gör ett misstag visar det sig helt enkelt bara vara ett bevis på att partiet har en fantastisk förmåga till självrättning, och står där som ett monument över hur partiet är ”stort, ärorikt och korrekt”. Det är därför vi vet att partiet verkligen älskar att göra misstag.

Att gå med i partiet

Jag är själv ett lysande exempel på Kinesiska kommunistpartiets utbildningssystem (eller hjärntvätt). Från grundskolan till gymnasiet till när jag skrevs in på Pekinguniversitetet var jag alltid dem lydigaste eleven. Jag sade aldrig emot mina lärare, jag skolkade aldrig, jag fick alltid bra betyg. Mina ideal hade partiets röda färg, och jag hade en hel hög diplom och priser. Men andra ord: jag var nästan förstörd. Jag hade aldrig använt mitt eget sinne till att tänka.

Processen att vakna upp ur den här hjärndödheten var jobbig, komplex och subtil. Det krävde förståelse av totalitarismens psykologi, propagandans och hjärntvättens historia, social kunskapsteori och politisk estetik. Det som påverkade mig mest rent personligt var Pekinguniversitetet, några lärare, några studiekamrater, några böcker och alternativa filmer, och ett antal händelser som jag var med om.

Personer som bär banderoller till stöd för det globala servicecentret för att lämna Kinesiska kommunistpartiet, under en kinesisk nyårsparad i stadsdelen Flushing i New York. Foto: Edward Dai

I grundskolan och gymnasiet var det bara de ”mest enastående” eleverna som fick gå med i Unga pionjärerna och Kommunistpartiets ungdomsförbund. De vars tänkande inte var rätt hölls utanför. På universitetet var tävlan om att få bli partimedlem hård, och jag gav upp. Under mina doktorandstudier var konkurrensen inte lika gård, och det fanns faktiskt inte så många ”eftersläpande element” som inte hade gått med.

Partiavdelningen lät mig skriva ett ansökningsbrev, vars mening jag snabbt begrep: först och främst ville de se en uttrycka sitt förtroende för organisationen. Dessutom tänkte de: du är en begåvad student vid Pekinguniversitetet, så om du inte går med i partiet och tjänar partiet, är det för att du har något problem med partiet? Vem tjänar du?

Jag var till hälften villig och till hälften tveksam. Vid den här punkten höll jag snabbt på att vakna upp, och jag kände redan avsky och främlingskap inför partiets organisationsform, sättet man uttryckte sig på och dess dogmer. Å andra sidan träffade jag aldrig en enda person som gick med i partiet för att de faktiskt trodde på det.

Om två år skulle jag vara ute på arbetsmarknaden, så det fanns ju inga nackdelar med att gå med, och jag behövde inte göra en så stor sak av det rent psykologiskt. Vid den tiden bar jag också på en rätt så naiv tanke: intellektuella på 80-talet sade ofta att det lättaste sättet att riva ner en fästning är inifrån, så i viss mån tänkte jag faktiskt att jag skulle ta mig in i partiet med det ädla syftet att motarbeta partiet.

Så jag rotade fram en mall för ett ansökningsbrev till partiet, kopierade det och antogs. Men jag stod fast vid att jag inte tänkte svära eden. Det var 40-50 nya partimedlemmar som skulle sväras in kollektivt. Ledaren sade att tv skulle vara där, och alla skulle gå ut på gräsmattan och svära sina eder under inspelningen. Jag avskydde den tanken och smet iväg.

Reform kontra alienation

Jag vill säga något om den här naiva känslan som jag hade, att det att gå med i partiet skulle ge möjlighet att reformera partiet, eller till och med motarbeta det inifrån. Faktum är att partiets brott är otaliga, och det har ingen vilja till förändring. Än i dag går det vidare på vägen mot undergången.

Jag insåg också att partiets överlevnadsmekanismer är adaptiva; det har sin egen karaktär, och de som inte inrättar sig efter den kommer i praktiken inte att ha en chans inom partiet. Alla som kan nå en hög post inom partiet kommer endera från en hög partifamilj eller vet hur man manövrerar och manipulerar folk, eller är korrupt, eller ljuger, eller tigger, eller dödar.

Kinesisk ordningspolis, "chengguan", som är ökänd för att vara korrupt och våldsam, har tvingat ner två personer på knä. Fotot taget från Sina Weibo

Så chansen är extremt liten att en ärlig och uppriktig person kommer att nå en hög position inom detta system, och dessutom kommer de i processen att bli ”alienerade”, för att låna en marxistisk term. När de väl är byråchef eller provinsguvernör kommer deras mänskliga natur nästan helt ha frätts bort av partiets natur.

Om du vill vara ett element i systemet så måste allting du har komma från diktaturen. Du kommer att ha insett att det är omöjligt att inte bli indragen i onda handlingar på vägen upp; du kommer att bli tvungen att skydda partistatens system. Och även om du står ut med allt det här och blir en byråchef eller provinsguvernör kommer du ändå inte ha förmågan eller möjligheten att förändra systemet.

Att lämna partiet

Min önskan att lämna kommunistpartiet väcktes strax efter att jag gick med i det, 1997. Alla som har ögon hade kunnat se de här fenomenen i samhället: tvångsrivningar, tortyr, svarta fängelser, korruption, justitiemord, samarbete mellan befattningshavare och organiserad brottslighet, styrda val, godtycklig slakt av oskyldiga människor, tvångsaborter, religiös förföljelse, litterär inkvisition, våldsamma ordningspoliser (”chengguan”), hemlig polis, internetcensur, ”tofubyggnader” [som rasar ihop vid jordbävningar, reds anm], förgiftad mjölk, förorenat vaccin…

Hoprasat hus i staden Fenghua i Zhejiangprovinsen, 4 april 2014. Foto: ChinaFotoPress via Getty Images

Ju mer jag förstod om de oräkneliga brott som det här banditgänget begår, desto starkare blev min beslutsamhet att störta regeringen. En gång när jag satt och pratade och drack med Liao Yiwu sade jag att anledningen till att jag hatade partiet var estetisk snarare än politisk.

Allt partiet gör är bara så fult – från deras politbyrårapporter till partitjänstemännens uppträdande vid bankettbordet; från deras dialektiska materialism till deras flagga med hammaren och skäran; från tonen i nyhetsrapporteringen till ledarsidan på Folkets Dagblad; från vårfestivalgalan till de röda sångerna och danserna på torgen.

Allt är så fullständigt idiotiskt – blodstinkande, själsdödande och grovt. Redan från början vägrade jag att vara med på nästan alla av partiets mobiliseringsevenemang. Min kropp var i banditernas håla, men min själ hade redan länge varit i uppror.

2003, när jag blev lärare på Kinesiska universitetet för Statsvetenskap och Juridik, trodde jag att min chans hade kommit. Pekinguniversitetet informerade mig om att jag behövde lämna in en ansökan om övergång. Jag struntade i det och slutade betala medlemsavgift.

Jag trodde att det skulle vara tillräckligt för att kapa banden med partiet. Jag anade aldrig att partiavdelningen på mitt nya universitet skulle komma ett år senare och fråga mig om medlemsavgiften. Jag frågade dem: Har jag inte redan lämnat partiet? Kvinnan sade: Hur skulle det gå till? Organisationen förnyade ditt medlemskap, så betala dina avgifter nu."

Jag var chockad. Jag sade att jag inte tänkte betala. Den unga kvinnan förstod inte vad jag talade om. Jag förklarade igen: ”Berätta för dina överordnade att jag inte tänker betala medlemsavgiften. Jag har inte varit på ’organisationsevenemang’ på flera år. Det här är mitt sätt att lämna partiet.” Men det gick inte. De började dra min medlemsavgift från min lön.

Du är kommunistpartimedlem!”

Med början 2003 höll jag på med människorättsarbete på heltid. Det var incidenten med Sun Zhigang, grundandet av Öppna konstitutionsinitiativet, fallen med Chen Guangcheng, Gao Zhisheng, Hu Jia, fall där jag försvarade falungong-utövare, åtal mot folk som bedrev slavarbete med barn vid ett tegelbruk, förgiftat mjölkpulver, valen till Pekings advokatsamfund, Charter 08, ”314-incidenten” i Tibet 2008, högtidlighållandet av massakern på Himmelska fridens torg med intellektuella i Peking år 2009, fallen med de tre internetanvändarna i Fujian 2010, jasminrevolutionen 2011, Nya medborgarrörelsen 2012, ett tal i Hongkong 2014, och så vidare.

Den blinde människorättsadvokaten Chen Guangcheng (höger) och hans fru och barn i Shandongprovinsen i Kina. Chen, som förföljts svårt av kommunistregimen, har nu flytt Kina och bor i USA. Han är en av många "känsliga" fall som Teng Biao tagit sig an. Foto: STR(AFP/Getty Images

Jag gav mig på allt som kunde förarga partiet. Kommunistpartiet uppfyllde också sin del av avtalet: jag blockerades i media, mina kurser ställdes in, jag sattes i husarrest, fick min advokatlicens indragen, fick passet konfiskerat, stängdes av från universitetet, kidnappades, fördes bort, torterades och fick se mina familjemedlemmar behandlas som skyldiga på grund av mina handlingar. Min väg till att bli en partifientlig ”reaktionär” var inget som bara hände över en natt.

Mejlet jag fick nyligen där jag ombads delta i en diskussion kring mitt frivilliga utträde ur partiet var en påminnelse: en gång i tiden hade jag ett oanständigt förhållande med partiet.

Det här är min förståelse av vad ett lämpligt förhållande mellan partiet och dess medlemmar är: Partimedlemmarna har rätt att rösta i direktval till sekreterare och generalsekreterare på alla nivåer; de borde få veta hur deras medlemsavgifter spenderas, eller om de förskingras; partiets mål är att ta den politiska makten, men genom fria val, i tävlan med andra partier, inte genom att låsa in medlemmarna av konkurrerande partier – det är helt enkelt ett skamlöst sätt att vinna på.

Nu undrar jag om det någonsin har funnits en enda medlem av Kinesiska kommunistpartiet som haft ett normalt förhållande till detta, det största politiska partiet i världen.

Partiets mejl nådde mig dessutom i samma period som de just hade genomfört massgripandena av advokater, den 9 juli 2015.

Fastän det inte var det minsta roligt fick det mig att tänka på ett skämt: En gammal man på en buss såg en gravid kvinna som stod upp, och han erbjöd henne sin plats. Hon tackade honom så mycket, och sedan frågade hon: ”Du är partimedlem, va?” Den gamle mannen blev röd i ansiktet och svarade: ”Vem kallar du partimedlem? Du är partimedlem! Hela din familj är partimedlemmar!”

Jag skulle verkligen vilja veta hur riktiga partimedlemmar tolkar det här skämtet. Här är min tolkning: Partiet har inte förändrats, men folks attityd till det har förändrats. De är inte längre intresserade. Det där gänget som har satt igång så många revolutioner genom att utnyttja folket riskerar nu att bli störtat av folket.

Tidigare gick folk med i partiet på grund av att de trodde på den kommunistiska ideologin. Fastän det ledde till ideologiskt vansinne och barbari fanns där ändå en sammanhållande faktor. Nu går folk med i partiet för makt, rikedom, sex eller ett bättre jobb – så den där sammanhållande faktorn finns inte ens längre.

Internet och marknadskrafterna ökar det kinesiska folkets kunskaper och förståelse varje dag, och det leder till fler konflikter mellan befattningshavare och allmänhet. Dessutom finns det globala processer för ökad demokrati och frihet. Allt detta utövar en centrifugalkraft på kommunistpartiet.

Den här essän tjänar som mitt eget personliga upplösande av partiets trollmakt, och mitt totala avståndstagande från alla kommunistpartiorganisationer. Jag var en gång en medlem av detta ondskefulla gäng, och jag betalade medlemsavgifter – först proaktivt och sedan passivt – som stödde deras onda handlingar. Det här är skamfläckar som jag bär med mig, och som jag kommer att försöka gottgöra hädanefter.

Självklart spetsar jag till saken en aning. Jag har ju i många år redan gjort många saker för att motarbeta partiet. När Hongkongjournalisten Jiang Xun anklagades för att vara partimedlem stämde han, och fick 850 000 yuan i kompensation.

Om någon kallar mig kommunistpartimedlem kommer jag inte att stämma dem, jag kommer bara att svara: ”Du är kommunistpartimedlem – och hela din familj är kommunistpartimedlemmar!”

Teng Biao bor i USA och var senast verksam vid Princetonuniversitetet. Han har fått åtskilliga priser för sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024