När jag åker tåg tänker jag alltid på en egendomlig tågresa som min mamma var med om. I handlingens centrum står en man med en portfölj. Men berättelsen är också svaret på varför min mor alltid tar SJ i försvar.
Det var i slutet av 1970-talet. Mamma stod på Linköpings järnvägsstation och väntade på tåget som skulle föra henne hem till Kalmar. På perrongen fanns även en kollega. De hade stött på varandra där vid spåret och såg fram emot en trevlig resa tillsammans.
Tåget var emellertid försenat och det dök inte upp vid 14-tiden som det var utlovat. Det började cirkulera ett rykte bland medresenärerna på perrongen om att tåget ”hade lagats provisoriskt med en pinne”.
Två timmar senare kom så äntligen tåget intuffande på perrongen denna fredagseftermiddag. Mamma och kollegan tog plats. Mitt emot dem satte sig en propert klädd man. I famnen höll han krampaktigt en svart portfölj. Efter en stund började mannen att samtala med dem. Han berättade att han var på väg hem till Hovmantorp. Där skulle han och hans hustru ha en fin middagsbjudning för några gäster. Vinet som skulle serveras till maten låg i hans portfölj, och det var inhandlat på uppdrag av hustrun. Mannen var uppspelt och förväntansfull.
Dessvärre fortsatte tåget att hacka sig fram längs rälsen och under många och långa minuter stod det till och med helt stilla. Mannens rosiga och glada uppsyn började så småningom att blekna.
När klockan passerat 19, det klockslag då gästerna skulle välkomnas in i mannens bostad, hade färgen helt försvunnit från mannens ansikte. Han verkade mycket rädd för hur hustrun skulle reagera om han inte kom hem i tid, och mamma började tycka så synd om mannen.
Äntligen började tåget sakta in. Påverkad av situationen reste mamma sig upp, såg mannen i ögonen och förklarade för honom att nu var han framme.
Hon följde honom till dörren, hjälpte honom att stiga av och vinkade hej då. Nöjd med sig själv, satte hon sig ner igen. Då hördes en högtalarröst:
– Hovmantorp nästa!
Av någon anledning hade tåget stannat och öppnat dörrarna mitt ute i skogen
Av någon anledning hade tåget stannat och öppnat dörrarna mitt ute i skogen, mitt ute i ingenstans. Mamma letade rätt på konduktören som lovade att skicka en taxi till mannen för att köra hem honom. Väl tillbaka föll mammas blick på platsen där mannen suttit. Där låg en svart portfölj …
Efter ytterligare ett besök hos konduktören och med ett förnyat löfte om en taxibil, nummer två i ordningen, släppte mamma ifrån sig portföljen till konduktören. Hon förklarade glatt för konduktören att hon nu, förmodligen, tack vare sin oerhörda hjälpsamhet, hade förhindrat ett mord i lilla Hovmantorp. Frun till mannen med portföljen verkade inte vara att leka med.
Då var det dags att avnjuta den sista sträckan till Kalmar. Lite halvsovandes hörde mamma plötsligt en röst som undrade:
– Men, lade inte jag min portfölj här?
Framför henne stod en ny man.
Konduktören, som nu hade vanan inne, kontaktade taxibolaget angående en tredje taxi som skulle försöka hinna upp taxi nummer två innan denna nådde fram till den första taxin.
Det var inte mycket mer som sades mellan mamma och hennes kollega under återstoden av resan. Vid midnatt nådde tåget så slutstationen, efter en mycket lång färd. Men för mamma var händelseförloppet inte riktigt avslutat. Hade den trevlige mannen kommit undan med livet i behåll?
Med darriga händer läste hon både Barometern och Smålandsposten morgonen efter. Men där stod som tur var inget om ett mordfall orsakat av brist på vinflaskor. Mamma kunde pusta ut. Hennes goda gärningar hade lönat sig, trots allt.
Det tålamod som konduktören visade min mor, fick henne att för evigt lita på att personalen gör sitt bästa. Och sedan dess har min mor alltid tagit SJ i försvar, när någon vädrat sina klagomål.
Kontakta journalisten: [email protected]
