Per Almquist varnar för mediernas dramatiska bild av kött och uppmanar läsaren att gå till källorna. Vi har gjort det – och de är skarpare än rubrikerna han kritiserar, skriver opinionsbildarna Linda Lindström och Jonas Norberg.
De nordiska näringsrekommendationer Almquist åberopar sätter ett tak på 350 gram rött kött i veckan, med chark så nära noll som möjligt och av miljöskäl en nivå betydligt under taket. Livsmedelsverket bedömer evidensen för att även oprocessat rött kött ökar risken för tjock- och ändtarmscancer som stark, med ett linjärt samband. WHO:s cancerforskningsinstitut IARC klassar chark som cancerframkallande och rött kött som troligen cancerframkallande. En maxgräns är ingen rekommenderad kvot. Det är en myndighetsvarning om att produkterna hör hemma utanför tallriken.
Räkneexemplet med absolut risk låter lugnande, men kostråd skrivs för hela befolkningar. Livsmedelsverkets modellering av steget från 500 till 350 gram rött kött och chark i veckan motsvarar omkring 3 500 färre cancerfall och 14 900 färre fall av hjärt-kärlsjukdom. Siffrorna är modellerade, inte observerade, men de visar vad en liten ökning av risken innebär i ett helt land. Studien Almquist lutar sig mot kommer dessutom från forskarna bakom Global Burden of Disease, samma samarbete som rankar chark och rött kött som tvåa och trea bland de riskfaktorer i svenskars matvanor som orsakar mest ohälsa.
Bygg måltiderna på växter. Det är dags att följa vetenskapen. Hela vägen.
Klimatdelen bygger på samma selektiva läsning. I samma figur från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) där nötkött står för 19 procent av matens klimatpåverkan står kött, fisk och mejeri tillsammans för omkring 70 procent, medan kategorin han jämför med samlar snacks, sötsaker och nästan alla drycker i en klump. Rapportens slutsats är att den svenska kostens klimatpåverkan ligger mer än tre gånger över den planetära gränsen. Att en enda livsmedelsgrupp orsakar nästan en femtedel av matens utsläpp är inget frikännande. Det är själva problemet.
Att gräsbetande djur kan ”bidra positivt till biologisk mångfald” är ett magert försvar för en industri som trängt undan det vilda. Vilda däggdjur utgör i dag bara 5 procent av jordens däggdjursbiomassa. Nästan allt annat är vi människor och våra tamdjur, med korna som den största enskilda posten. Det är inte samexistens. Det är undanträngning.
Almquist efterlyser en debatt som tar hänsyn till helheten. Vi också. Helheten står redan i källorna han ber oss läsa och den pekar åt ett enda håll: Bygg måltiderna på växter. Det är dags att följa vetenskapen. Hela vägen.
Linda Lindström och Jonas Norberg
Opinionsbildare, Hållbart matsystem
